Här kan du läsa Katedralskolans vinnarkolumner – Henrika Brink och Katarina Johansson kammade hem priser i tävling

Katedralskolans studerande Henrika Brink vann första pris och Katarina Johansson fick ett hedersomnämnande i Svenska Kulturfondens kolumntävling "Argh?" i förra veckan. ÅU publicerar nu Brinks och Johanssons kolumner, samt juryns motiveringar.

Flugsnappare i motljus

Luna satte sig ned på en sten. Hennes vita drake Lux kom fram till henne och lade sig ned i gräset invid stenen. De njöt båda två av att kunna ta en paus från allt annat och bara njuta av sommarda-gen en stund. I utkanten av gläntan växte det hasselbuskar, vars blad lyste smaragdgröna då solen sken igenom dem. På en gren satt det en svartvit flugsnappare och stirrade misstänksamt på en hackspett, som skuttade uppför stammen på en asp. Flugsnapparen satt mellan Luna och solen, och en ljus rand lyste längs konturen av dess fjäderdräkt. Den här berättelsen skulle jag gärna fortsätta på, men med mitt fullspäckade schema och alla inlämningsuppgifter som vill bli gjorda är det nog inte möjligt. Kan jag inte skriva den som ett skolarbete då? Nej, för vi ska aldrig skriva fiktiva berättelser i de obligatoriska kurserna. Gå MO10 då, ”skapande svenska.” Nej, i den får man bara fortsätta på noveller, har jag hört, författa en biografi om sin kompis och skriva dikter. Ingen egen berättelse, med andra ord.

Jag har under min snart tvååriga gymnasietid konstaterat att jag hatar att skriva texter i moddan. Alltid ska det vara en recension av något, en analys av något annat, en läskompetens om något tredje eller en skrivkompetens om något fjärde tema jag inte bryr mig ett skvatt om. Förberedelse inför fortsatta studier och arbets-liv, jovisst … Men allvarligt talat: Vem, förutom möjligtvis litteraturvetare, bryr sig om vilka versmått Runeberg använt sig av i sina dikter och varför?

I gymnasiet handlar allt bara om att analysera eller kommentera något. Böcker, dikter, artiklar, den pågående samhällsdebatten. Efter fem kurser modersmål och en del kurser finska och engelska med liknande uppgifter börjar man tröttna på det. Ta den här kolumnen som exempel: En obligatorisk uppgift om man inte absolut vill skriva en dubbelt så lång skrivkompetens istället. Valet är enkelt, eller hur? Så här kan jag skriva om vad jag tycker om skrivkompetenser, och det är väl ändå kul?

Kan diskuteras. Jag vill skriva fiktiva berättelser, inte ge uttryck för min frustration genom en kolumn. På högstadiet var det minsann bättre; där fick vi i början av sjuan skriva en kort berättelse på ett par sidor, sedan en hel miniroman och så på nian en novell. Den var förstås inte lika trevlig som miniromanen, men bättre än en skrivkompetens i alla fall. Alla gånger.

Vore det faktiskt för mycket begärt att få skriva bara en liten, liten, liten berättelse i moddan? Antagligen, med tanke på att jag fortfarande sitter här och svänger ihop en kolumn. Det jag dock skulle vilja veta är varför man inte får öva på att skriva fiktivt i gymnasiet. Varför betonas analys och argumentation? Fiktiva texter är så enormt mycket mångsidigare. Man kan indirekt kritisera något, förmedla en känsla eller helt enkelt skriva något vackert eller underhållande. I ett samhälle som vårt, där det mesta är hektiskt och stressande, skulle det kanske behövas mer skönlitterärt skrivande. Skrivande, inte läsande.

Då jag skriver något fiktivt, eller redan bara funderar på en idé till en berättelse, känner jag mig mera som mig själv. Jag får skriva så som jag vill, utan krav på struktur eller tillräckliga motiveringar. Jag kan glömma allt omkring mig. Allt utom det vackra. Därför anser jag att det borde skrivas lika mycket fiktiva som analyserande eller argumenterande texter i gymnasiet. För att slappna av och njuta ibland. Kanske upptäcka att något alldagligt också kan vara något mycket vackert. Ungefär som en flugsnappare i motljus.

Henrika Brink Juryns motivering till priset: Skribenten ställer sig med imponerande stilistik kritisk till innehållet i dagens modersmålsundervisning. Hon vågar bryta mönstret och inleder sitt alster med ett fiktivt textsjok, som juryn anser är av hög kvalitet. Med tanke på den här uppenbara förmågan att skriva kan man bara önska att skribenten i framtiden ges, eller tar sig, möjlighet att utveckla sin begåvning.

Sårade änglar

Alla har vi butiksbiträden i våra liv. Personer som ser efter andra och hälsar glatt oberoende av dag. Personer som hjälper då någon ber. Som plockar upp efter andra, städar och organiserar, men som får en minimal lön för det de gör. Lönen de slutligen får är ilska, otålighet och trasighet. De lyssnar, de tröstar och ser de andra, men får inte ens ett tack. De döljer sina inre känslor och fortsätter vidare med god min. Senare gråter de i tystnad.

I varje vänkrets finns det olika personligheter och intressen. Någon kanske gillar fotboll och en annan är intresserad av konst. Det som binder dem samman är psykologiskt. Ifall det psykologiska brister fattas det en bit, och i de stunderna kommer vännen som alltid lyssnar och ger råd fram för att hjälpa. Finns där för andra. Hjälper andra. Tyvärr så får den som hjälper sällan ett tack. Ofta inte ens ett leende, för vi glömmer tacka dem som hjälper. Vi tar den hjälp vi får för givet.

Tyvärr är det ofta småsakerna som vi glömmer. Allt det som i stunden känns litet hopar sig till slut och vi kollapsar, men för att vännen som lyssnar finns där, så finns det ingen oro. Likt en mamma lyssnar till och skyddar sitt barn stöder vännen sina kamrater, men som tack så får denne bitterhet.

Men vem tänker på vännen som alltid lyssnar? På butiksbiträdet? De som presterar bra och som hjälper, som verkar må bra. De glöms bort. Av oss alla. Vi bör bli bättre på att lyssna och se andra som verkar ha det bra och som alltid stöttar andra. En kort fråga om hur den andras dag har varit kan vara avgörande. En kram. Ett tack. För den inre smärtan är lömsk. Den kommer snabbt och som från ingenstans, helt som möbelhörnet man slår tårna i på natten, då man på småtimmarna famlar efter toaletten i den becksvarta lägenheten. Och vem står där och stöttar vännen vars liv plötsligt gått i spillror? Vem sopar upp bitarna? Vem klistrar ihop det lilla som finns kvar?

Vi borde alla bli bättre på att se också dem som hjälper. Du, jag och alla andra. Jag kan inte med ord understryka hur viktigt det är att se och lyssna till alla, även dem som man kanske inte själv upplever att “behöver” stödet, för alla behöver bli hörda och sedda.

Jag understöder ett jämlikt samhälle, en värld där alla individer blir hörda och sedda av alla, och en plats där framgång inte är ett hinder för att få hjälp. Jag vet att det är svårt att be om hjälp ibland och att det stundvis är svårt att lyssna på andra, men försök kämpa dig över det hindret, för din insats kan vara avgörande för att någon vaknar nästa morgon. Vi bör vända oss till dem som ger men aldrig tar. Till dem som hör, men aldrig blir hörda. Till dem som ser, men aldrig blir sedda. Det är de som lyfter upp oss då vi befinner oss på botten, så varför inte ställa upp och fråga butiksbiträdet vad du kan göra för hen istället?

Katarina Johansson Juryns motivering till hedersomnämnandet: Det är sällan den så kallade lilla människan ges utrymme i en kolumn. Kanske är det speciellt sällan den lilla människan ges utrymme i en text skriven av en väldigt ung person. Med glädje läste därför juryn denna fina och välskrivna hyllning till hen som jobbar i kassan i närbutiken eller den som alltid ställer upp för alla och hjälper, men sällan får ett tack. Texten andas en fräsch positivitet och en medmänsklighet som verkligen behövs just nu och den värmde länge efter läsningen.