En decembrig betraktelse – "Folk börjar ånyo sina maratonmarscher mot att fylla arbetsgivarens krav för det nya året"

Vindbyarna utanför ruskar snön ur tallarna. Mina torra fingrar gnisslar mot kaffekoppen. Kaffet har svalnat, men åtminstone smakar det nu som vanligt, inte främmande och vidrigt, som det gjorde i flera veckors tid då jag hemsöktes av ett visst obehagligt c-virus. Precis. Snart är året till ända. Snart börjar julstöket på allvar, och kroppen längtar efter sol.

Årsskiftet. Kalendern rullar framåt. På många jobb nollas resultatmätarna. Folk börjar ånyo sina maratonmarscher mot att fylla arbetsgivarens krav för det nya året. Det ska utvecklas, byggas och säljas. Dagarna blir längre, och soltimmarna fler. Att flyga iväg på solsemester tar mer än det ger. Koldioxidutsläpp. Klockan tickar. Koldioxidbudgetarna bågnar och kvicksilvret kryper uppåt.

Vad är framgång? Ekonomisk tillväxt? Hundratusen följare? En kropp som uppfyller idealen? Ekonomiskt oberoende? Familj, vänner och goda relationer? Förmågan att njuta av stunden och ta allt med ro? Världsfred?

När man grunnar lite på saken, kan det börja te sig paradoxalt. Fint med materiell välfärd, men hemskt med artdöd, utarmning av odlingsmark, överexploatering och global uppvärmning.

Trevligt med feta placeringsportföljer och passiva inkomster, men jobbigt med alla uppoffringar på vägen, social isolation och känslor av att inte riktigt bidra till det gemensamma goda. Snitsigt med obeveklig karriär till toppen. Men otrevligt med hjulspår kantade av söndriga relationer, förbisedda känslomässiga behov och snedväxta barn.

Rent definitionsmässigt är framgång att uppnå, eller överträffa, uppsatta mål. På så sätt kan framgång vara i princip vad som helst, det beror helt enkelt på vad målet är, och mål kan ju väljas godtyckligt. Eller hur? Fast ett mål är ett eftersträvansvärt mål bara i den grad en person, eller flera, vill uppnå det. Därmed är framgång inte alls arbiträrt i verkligheten.

Vi är flockdjur som lever i en kultur. Inom kulturen kommer begreppet framgång serverat med en laddning av gemensam mening. En mening som vi alla känner till, även om det inte alltid är så lätt att verbalisera.

När det gäller mål finns det oftast en gemensam nämnare. Bakom måluppsättningens verbala formulering finns det verkliga målet, som är att frammana en känsla, eller ett mående, ett mentalt, eller rent fysiskt tillstånd, för en eller flera personer. Och då glider vi in på värderingarnas område. Vad värderar vi när vi sätter upp mål? Vilka är våra ideal? Vilket pris är vi beredda att betala för att nå framgång? Att formulera ideal för sig själv är inte alltid så lätt – det är enklare att kopiera av andra i flocken/kulturen/historien. Men då uppstår risken för värdekonflikter, kognitiv dissonans, att hjärtat hamnar i kläm, och en vacker dag vet du inte längre vad du egentligen vill. Att få reda på vad du inte vill, kan förvisso ses som en framgång i sig, om du är intresserad av att lära känna dig själv, vilket sedan antiken setts som en källa till vishet.

Några ledsagande begrepp från bjuder vår kultur på så här i jultider. Tro. Hopp. Kärlek. Utan tro är det omöjligt att förstå vilka följande steg som behövs. Utan hopp är det omöjligt att motivera sig att ta de steg som behövs. Utan kärlek är vi antagligen på väg i fel riktning, mot fel ideal och mot fel mål.

Svårare än så är det inte. Tro, hopp, och kärlek. Svårt att mäta? Kanske på samhällsnivå, men inom sig bär nog var och en på en termometer, ett så kallat samvete. God julväntan gott folk!

Här kan du läsa fler kolumner av Johan Franzén.