Hopp för 2024

I år blev det fel när jag hängde upp juldekorationerna tro, hopp och kärlek i fönstret. Jag satte hoppet först, fick ta ned dem och börja om. I år kändes det ändå rätt att placera hoppet först. Hopplöshet kommer emot på så många håll.

Krig på olika horisonter inger ångest hos många. Vissa har en egen närhet till krigen, som mina judiska och palestinska vänner, eller de som nyligen flytt från andra krigshärdar. Vissa ser närheten mellan vårt lands utsatthet och Ukraina.

De politiska oroligheterna landar bland andra globala hotbilder, så som epidemier och klimatkatastrof, och egna personliga utmaningar och återvändsgränder. Många har idag helt enkelt svårt att se en framtid i allt det här. Uppgivenheten är utbredd.

Nån hävdade nyss att det här inte är nytt och att det inte var så annorlunda t.ex. på 80-talet. Då var rädslan för kärnvapenkrig överhängande. Den gav många en verklig och genomgripande ångest. Många måste söka hjälp.

Ändå upplever jag en skillnad. Cynism och pragmatism får ofta övertaget. Det kalkyleras i detalj om olika scenarier. Det tas ställning för och emot, och vi splittras. Och det mesta tycks i grunden handla om makt och styrka – om våld – och möjlighet till övervåld.

På 80-talet gav fredsrörelsen ett tredje alternativ, en väg som inte var för eller emot. Den vände ryggen till lösningar som byggde på krig och våld. Den pekade på en möjlig framtid för alla. Den samlade folk från olika läger och var gränsöverskridande. Det gav människor kraft och framtidstro, ingav hopp.

Ofta har den kristna kyrkan pekat på alternativa vägar bortom våld och krig, men den har också brustit i sitt ansvar. I den kristna kyrkan, där det inte skall vara skillnad mellan ”jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna” tränger i dag nationalismen in sig och kväver idealet om att vi alla är en, en mänsklighet.

Biskop Jari Jolkkonen betonade nyss sitt fulla stöd för regeringen och konstaterade att ”de människor som är på Rysslands sida, är Rysslands ansvar”. Diskussionen om push back-lagen dvs. att skicka eller ’knuffa människor tillbaka över gränsen’ såg han som en icke-fråga; det finns hinder och taggtråd överallt.

Det här var ett bottennapp, även om det också är typiskt för landets politiska ledning, och även långt utanför dess läger, ett stråk vår samtid.

Var finns förmågan att öppna helt andra sätt att förhålla sig? Var finns den kristna etiken? Var finns bergspredikan? Var finns den tvingande rösten som säger ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta …”.

Det är farligt att lämna hoppet bakom oss. Hoppet överskrider här och nu, för oss bortom motsättningar – ett mysterium, menar filosofen Gabriel Marcel. Och man kunde man tillägga: ett mysterium som inte är religiöst eller begränsat till en religion utan för alla.

Hopp som kalkylerar om en framtid för vissa utvalda, på en sida av en gräns eller som är villkorat, det är inte hopp. Det är maktambition. Ett sant hopp talar till alla och om alla, är inkluderande bortom tanken om gränser.

Det är mitt hopp för 2024 och jag sätter det först av allt även om det kanske är fel.