"Ett gott samhälle kan inte vara ett där få åtnjuter extravagant dekadens och kan undvika de regler som binder den majoritet som strider om deras smulor"

I dag står vi inför en värderingsdiskussion som uttrycks i debatten om ekonomin. Det gäller förstås hur pengar ska fördelas. Vem ska få mera pengar och av vem ska de pengarna tas ifrån.

När en pott omfördelas är det naivt att tro att alla får sin beskärda del, speciellt om en grupps andel växer – om man inte tar till lån förstås. Finansministeriets 100 procent objektiva ämbetsmän har tagit fram en magisk siffra som allting nu kretsar kring: nio miljarder. Så mycket som deras objektivitet har betonats börjar jag fundera om de är objekt snarare än subjekt.

Därtill slänger medierna bensin på lågorna genom att intervjua mediepersoner som Björn Wahlroos som uttryckligen och explicit driver en entydigt neoliberal agenda. Det vill säga om du har pengar så ska du få göra vad du vill och det är fel att staten begränsar det eller stöder människor i svaga ställningar. Det här har ju trots allt fungerat mycket väl i USA där det hela började – speciellt då vi förbiser en växande fattigdom och diverse stormningar av kongressen.

Det är fascinerande att medier överhuvudtaget diskuterar samhälleliga och nationalekonomiska frågor med en person som är styrelseordförande för en bank som rapporterats ha hjälpt hundratals kunder att undvika skatter genom olika arrangemang i skatteparadis. Så mycket för att medierna är maktens vakthund. Det är som om man glömt bort den gamla visdomen ”jag vet vad jag gör, jag är ingen bankdirektör”?

Det ironiska är att när det blir problem på privata sidan förväntas staten komma in genom att pumpa pengar och stöd till dem som är ”för stora för att falla”. Till syvende o sist är det inte dessa neoliberala jättar som bär risken utan gemene person. Som de läckta Panamapappren visade är de institutioner som förvaltar våra pengar rätt så benägna att undvika de regleringar som finns för att bistå vårt samhälle.

Vi vet att vissa gränsdragningar – eller deras brister – har orsakat globala problem i form av finanskriser och diverse miljökatastrofer. Dessa har förstört liv för tusentals människor som haft föga att göra med de misslyckade val som banker och företag gjort.

Däremot verkar det aldrig riktigt finnas pengar för att stöda dem som är i de svagaste positionerna – de som sällan har möjlighet att föra sin talan. Nu planerar regeringen att kapa hälsovården för papperslösa beträffande icke-akuta sjukdomar som HIV och experter befarar dess spridning som resultat.

Den frågan vi borde ställa oss är inte nödvändigtvis om ekonomi, utan om hur ett gott samhälle ser ut. Att erbjuda sjukvård är förstås en utgift men samtidigt gör det vårt samhälle tryggare och många av statens utgifter är de facto nåns livlina.

Ett annat exempel är studenternas halvmysiga ockupering av universiteten i olika delar av Finland – tack för att ni gör detta fredligt! Resten av samhället bör uppmärksamma deras (ständigt) prekära situation. De besparingar som kan hämtas in är bort från studenternas möjligheter att fokusera på studier. Samtidigt förväntar man att de ska ut ur universitetet inom utsatt tid. Även universiteten har ekonomiska incentiv från staten att producera kandidater, magistrar och doktorer inom utsatt tid.

Men är vi ett gott samhälle om vi inte värnar om att kommande generationer har samma möjligheter som vi har och hade (däribland våra politiker). Är det inte vår plikt att värna om dygder som rättvisa, omsorg och visdom snarare än rikedom, uppmärksamhet och makt?

Ett gott samhälle kan inte vara ett där få åtnjuter extravagant dekadens och kan undvika de regler som binder den majoritet som strider om deras smulor.

Här kan du läsa fler kolumner av Johnny Långstedt.