Fascistiska gränsdragningar i 1930-talets kulturliv

Då jag vandrar längs Eriksgatan i Åbo och passerar Brandkårshuset går mina tankar till hösten 1933, då två svarta världsstjärnor uppträdde här. I början av oktober gav alten Marian Anderson två konserter. Två månader senare uppträdde Josephine Baker, en av tidens största kändisar.

Anderson hade besökt Finland redan tidigare, men konserterade nu i Åbo för första gången. Marknadsföringen byggde på n-ordet och hon målades upp som något exotiskt. Hennes konstnärskap sågs ofta som ett uttryck för en ”naturlig talang” och framförandet av spiritualer tolkades som något äkta, autentiskt svart. Recensionerna lyfte mer sällan fram hennes yrkesskicklighet.

I december besökte dansaren Josephine Baker Finland. Fascistiska organisationer som IKL (Fosterländska folkrörelsen) hade redan på förhand hotat med demonstrationer och lyckades mobilisera en folkhop utanför Brandkårshuset. Enligt ÅU (8.12.1933) samlades ”löst slödder”, alltså några hundra personer, som blåste i visselpipor. Det behövdes ett stort polispådrag för att lugna läget.

Baker var på många sätt jazzen personifierad. I sin pro gradu om hur Baker mottogs i finsk press konstaterar Susanna Rämö att det fanns en beundran för det moderna som Baker symboliserade. Men hon betraktades även som ett hot mot nationell kultur och moral.

Den svenskspråkiga nazistiska tidningen Hakkorset skrev (1.12.1933): ”Josephine Baker dekadansar oss”. Kritiken riktade sig mot Baker, men även mot Fazers konsertbyrå och de liberala. ÅU skrev under rubriken ”Josephine Baker in town” att hon ”är en glad och naiv själ, som betraktar hela världen som sin familj” (ÅU 4.12.1933). Tidningen tog tydligt avstånd från demonstranterna och kallade dem för ”moralens väktare” och ”gossar”. Men ändå beskrevs Bakers utseende ingående och hennes hudfärg liknades vid Fazers choklad.

Flera fascistiska gränsdragningar gjordes i 1930-talets kulturlandskap. Även pjäsen "Guds gröna ängar" (The green pastures) blev föremål för debatt. En av teatrarna i Helsingfors hade planer att sätta upp pjäsen, men som en följd av kritik från Samlingspartiets riksdagsgrupp, IKL och kyrkliga kretsar drog teatern bort den från repertoaren före premiären våren 1933. Pjäsen av (vita) amerikanska Marc Connelly var den första Broadway-pjäsen med en svart ensemble. I Finland ansågs pjäsen blasfemisk. I pjäsen är Gud svart.

Några år senare utkom en amerikansk film baserad på pjäsen. Den censurerades i Finland och kunde visas först 1946.

I Suomalaiset fasistit skriver Oula Silvennoinen, Marko Tikka och Aapo Roselius att finländska och europeiska fascismen byggde på synen att samhället behövde räddas från dekadens och ruin och från allt som ansågs hota den nationella enheten.

I betraktelsen av fascismens historia i Finland är det väsentligt att fästa blicken vid rasism. De här fallen 1932–33 visar hur anti-svart rasism sammanflätades med fascistisk kulturpolitik. Det är inte en tillfällighet att svart kultur utsattes för kritik och protest i början av 1930-talet. Jazz och olika former av ”n-musik” klassificerades av Nazisterna i Tyskland som Entartete Musik, degenererad musik.

Anderson, Baker och otaliga flera exempel visar hur svart kultur hade fått en allt större spridning på 1920- och 1930-talen. Det handlade inte bara om underhållning som var anpassad en vit publik, utan om en svart kulturell blomstring. Baker var aktiv inom medborgarrättsrörelsen och Anderson promoverade svarta kompositörer och afroamerikansk musik. På många sätt kan rasistiska och fascistiska gärningar betraktas som motreaktioner till sådana kulturella förändringar.

För mitt inre öga ser jag de visslande demonstranterna i december 1933 på Eriksgatan och Slottsgatan. Jag ser hur deras hotfulla beteende gör det otryggt att röra sig på gatan eller besöka konserten och jag ser hur de bevakar gränserna för finskhet och vithet och straffar människor för imaginära gränsöverträdelser.

Här kan du läsa fler av Marika Kivinens kolumner.