Lärdomar av de 13 kolumnerna som till sist blev 75
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Tretton kolumner, var fjärde tisdag året runt. Det ska väl gå an, resonerade jag hösten 2015 när jag blev tillfrågad om intresse att skriva kolumner för Åbo Underrättelser. Tid ansåg jag mig väl inte ha, men som så ofta vägde möjligheten att anta en ny utmaning och lära sig något nytt tyngre än realiteterna.
I januari 2016 pressade jag således med viss möda fram en kolumn som handlade om att alla samhällen är mångspråkiga, utifrån erfarenheter av en kurs om språk och identitet som jag just då undervisade i.
Efter det första årets tretton kolumner hade jag precis blivit varm i kläderna, och eftersom ingen bad mig sluta fortsatte jag. I januari 2017 skrev jag om handel och hatprat, utifrån det forskningsprojekt jag då arbetade i. Ytterligare tretton senare övervägde jag inte ens att sluta.
I januari 2018 skrev jag om den judiska handelsplatsen i Åbo, i januari 2019 om polarnattens härlighet och i januari 2020 förutspådde jag ett glatt 20-tal – bara två månader innan en global pandemi stängde ner hela samhället. Under pandemin blev det mycket vinterbad, vilket resulterade i att året 2021 inleddes med kolumnen ”Håll dig (i) vaken”.
I januari 2022 blir det ingen kolumn, för efter 75 kolumner är det dags att sätta punkt. Således är tiden kommen att sammanfatta de sex år som gått.
Att utvärdera texterna i sig överlämnar jag till andra, men däremot är det på sin plats att i konstruktiv anda reflektera kring vad jag lärt mig, vad som varit givande och vad jag skulle göra annorlunda om jag nu började om.
När det gäller att göra saker annorlunda lyder det mest uppenbara rådet att inte lämna skrivandet till sista stund. Det är det bästa sättet att undkomma olägenheter, som att stiga upp klockan 5 på måndag morgon för att deadline är klockan 12. Man slipper skriva på de mest konstiga platser med skrala nätförbindelser, som på tåget till Joensuu, på ett hostell på den ryska landsbygden eller på ett öde flygfält i Bulgarien.
Inte heller behöver du stiga upp för att skriva dagen efter en hejdundrande fest. Genom att leverera i tid kan du också undvika att förstöra en ledig lördag, sommarens varmaste dag eller andra dagar som skulle förlöpa trevligare utan deadline – året 2021 råkade det sig till exempel att såväl långfredag, valborgsmässoafton som midsommarafton inföll på just den var fredag var fjärde vecka som råkade vara ”min”.
De flesta vana skribenter torde skratta rått åt det utopiska i att påbörja texter i tid – skulle det vara så enkelt skulle väl också jag ha undvikit alla dessa olägenheter! Efter årtionden av skrivande hyser jag inte ens själv stora förhoppningar om att en avgörande vändning på den punkten.
Trots tidspressen har erfarenheten tveklöst varit lärorik. Som forskare har det varit ett privilegium att få skriva om ämnen som är bekanta, men inte på det djup som förutsätts i en vetenskaplig artikel. Eller omvänt – om en kuriös detalj i forskningen som någon sträng redaktör krävt att ska strykas som icke-relevant. Och för den delen – att lära sig skriva en text utan att ha någonting som helst att säga.
Dessa fall har dessvärre några kolumner som varit direkt dåliga, men som det oaktat har lärt mig mycket om hur man på (för) kort tid pressar fram en text.
Just tidsramarna, som gör att texten måste produceras på en exakt tidpunkt och är tillgänglig i tryck följande dag, har varit en välkommen motvikt till det vetenskapliga skrivandets långsamhet och gränslöshet.
Att skriva en akademisk artikel tar veckor, månader, till och med år, och på det följer gransknings-, reviderings- och redigeringsomgångar som även de lätt kan ta ett år eller två i anspråk. När artikeln äntligen utkommer har de egna tankarna ofta för länge sedan förflyttats till nya teman.
Kolumnen som genre är nyttig övning för alla forskare, vana vid att gardera sig mot kritik genom att underbygga sina argument med redogörelser över alla tänkbara teorier, källor och perspektiv. Att tvingas gå rakt in på ett ämne utan denna gardering, och att komma med påståenden och åsikter som det inte finns utrymme att utveckla, är därför en utmaning att förhålla sig till med en känsla som kan beskrivas som en blandning av befrielse och skräckblandad förtjusning.
Det roligaste och mest givande har ändå varit den omedelbara responsen av läsare. Denna har ibland bestått kritiska kommentarer eller korrigeringar av uppenbara fel, men i särklass mest av spännande tilläggsinformation, överraskande igenkännanden och uppmuntrande utrop kring de teman som behandlats.
För detta vill jag tacka läsarna, liksom även uppmärksamma personer på redaktionen som under årens lopp hindrat en och annan blunder från att nå offentligheten.