Havets många "hem", "dagis", "mataffärer" ...

…”skyddsplatser”, ”säsongsboenden” och ”trafikleder”.

Listan på hur djur använder havets många livsmiljöer kan göras lång. När man sätter blåstångsruskorna, sjögrässkogen, vassbältet, blåmusselbottnarna eller sandbottnarna i detta perspektiv, är det lätt att förstå vilken betydelse de har för mångfalden av arter i havet.

Men hur kan vi ta hand om dessa olika miljöer, och framförallt, vad vet vi inte ännu om dem?

Termen ”livsmiljö” förknippas och används ibland synonymt med orden ”biotop" eller ”habitat”, vilka i sin tur ibland används synonymt sinsemellan. Men låt oss göra skillnad på dessa termer.

Ett ”habitat” kan sägas vara områdets lämplighet som livsmiljö sedd ur artens perspektiv, medan en ”biotop” är områdets naturtyp mer allmänt. Det vill säga, biotopen beskrivs både utgående från den fysiska miljön genom olika miljövariabler så som salthalt och bottentyp, och den biologiska miljön som utgörs av de djur- och växtsamhällen som lever där. Låt oss ta ett ofta använt exempel: det kan finnas många lämpliga habitat för laxfiskar både i saltvatten och sötvatten, fastän de är olika biotoper.

Varför behöver vi göra denna skillnad? Jo, genom att karaktärisera naturen på dessa sätt kan vi dels studera vilka behov enskilda arter eller djur- och växtsamhällen har, men även kartlägga viktiga miljöer. Dessutom möjliggör kategoriseringen internationella jämförelser mellan olika havsområden, dvs. det skapar ett gemensamt ”språk”. Till exempel klassificeras EUs biotoper, såväl på land som i havet, med EUs CORINE biotopklassificering, medan vi på habitatnivå ofta använder oss av EUs EUNIS habitat klassificering, eller Östersjöns motsvarande HELCOM HUB-klassificering.

I sammanhanget kan och bör nämnas två unika projekt som utvärderar och kartlägger undervattensmiljöerna och mångfalden i Finska vatten, nämligen Inventeringsprogrammet för marin undervattensnatur (även kallad VELMU), och det nyligen erhållna och startade EU projektet Biodiversea Life IP, i vilka marinbiologerna vid Åbo Akademi aktivt deltagit i sen start.

VELMU har pågått under ett decennium vid det här laget, har möjliggjorts med våra skattepengar och har hittills resulterat i ett enormt dataunderlag med både art och habitatförekomster som i sin tur kan användas i olika typer av klassificeringar och utbredningskartor som underlag för beslutsfattande i kustområden.

Biodiversea Life IP är ett forskningsprojekt med mål att koppla samman undervattensmiljöerna och mångfalden med de varor och tjänster som ekosystemet erbjuder oss människor, och framlägga möjliga sätt som vi kan skydda och förvalta det på.

Kolumnens tema är dock inspirerat av en workshop som jag deltog i häromveckan, om just havets livsmiljöer och vilka funktioner habitat, och framförallt olika habitatbildare eller så kallade ”habitatingenjörer” kan förknippas med? ”Habitatingenjörer” är arter som genom deras aktiviteter eller levnadssätt möjliggör och upprätthåller en levnadsmiljö för andra arter. Rollen av dessa för hur ekosystemet fungerar har vi alltså ännu inte en klar bild av.

Hur kan vi till exempel jämföra funktionen av sjögräsängar och musselbottnar för ekosystemet, för vem, vad och när är dessa tex. ett habitat för fiskyngel (”dagis”) eller ett område att söka föda i (”mataffärer”). Och är det så vi skall se på dem eller finns de andra sätt?

Medan vi forskare jobbar vidare med detta huvudbry, vill jag för temats skull tipsa om boken ”Havets skattkammare – En upptäcktsresa i Finlands marina undervattensnatur” som utkom på svenska år 2021, mycket tack vare ÅA universitetsforskaren Sonja Salovious-Laurén som medverkat i och stod för översättningen från den finska versionen. En underbar, vacker och intressant bok som utgår ifrån VELMU programmets insamlade bild och datamaterial. En utmärkt bok att bläddra i under stundande vår- och sommardagar vid havet.

Här kan du läsa fler kolumner av Anna Törnroos-Remes.