När valresultatet omvandlas till regeringspolitik

Demokratin är som känt ingen perfekt styrelseform. Väjaren är kung för ett ögonblick men därefter delegeras inflytandet till dem som majoriteten korat till segrare. På väljaren vilar dock ansvaret att rösta fram så kompetenta lagstiftare som möjligt.

Demokratins kritiker säger att den verkliga väljarviljan kan tappas bort under processen. Demokratins försvarare kontrar med att inget annat system skapats som ger medborgarna möjlighet att på fredligt sätt byta beslutsfattare som glömmer folkviljan.

Väljaren i gemen är nöjd med att överlåta den komplicerade lagstiftningen åt sina valda representanter. De valda känner eufori över det förtroende de fått och de flesta inser att uppdraget förutsätter lagarbete och kompromisser när förväntningarna är stora men resurserna begränsade.

En del väljare tycker att valkampanjer är upprivande och polariserande. Men en levande demokrati förutsätter att skiljelinjerna mellan partierna blir tydliga, att väljarna urskiljer klara alternativ. Den politiska debatten bör engagera och leda till gott valdeltagande, annars förlorar demokratin sin legitimitet.

Är alternativen synliga i inför valet den 2 april? Frågan berör två dimensioner, dels den framtida politikens innehåll, dels vilka partier som får chansen att genomföra sina alternativ.

Åtminstone en skiljelinje är klar: Mellan de partier som kräver resoluta nedskärningar av utgifterna för att minska statsskulden och de som varnar att detta drabbar sårbara grupper och viktiga samhällsfunktioner. Därmed vädjar partierna till ekonomiska respektive sociala och humana instinkter hos väljarna.

De två huvudlinjerna innehåller många rörliga delar, krav som kräver trollkonster för att gå ihop. Slut på upplåning, skattesänkningar, bevarad välfärd, finansieringen av åldrings- och sjukvården, lägre energipriser, försvarssatsningar, arbetskraftsinvandring, inflationsbekämpning, Ukraina-stöd. Därtill intygar partierna med en mun att utbildningen inte ska sättas på slaktbänken – ett löfte i repris...

En majoritet av väljarna anser att flertalet av dessa åtgärder och krav är viktiga. Men de är omöjliga att genomföra samtidigt och många av dem utesluter varandra. Nästa regering måste välja, prioritera – och göra många väljare besvikna. En regering med stark ideologisk profil får det svårast, en regering som från början går in för pragmatiska lösningar utifrån de ekonomiska och sociala realiteterna kan få väljarnas motvilliga acceptans.

Inflation, krig och skuldsättning bidrar till en laber högervind i den västliga världen. Därför hoppas en del väljare på en renodlad konservativ regering. Den kan inte bildas utan sannfinländarna, ett parti som knappast skulle ta fullt ansvar, det har de lärt sig av den egna historian – jämför nu med Sverigedemokraternas dubbelspel.

Varken Samlingspartiet eller SFP har klart sagt nej till en sådan regering. Jag föredrar att tolka det som klassisk taktik: Att utesluta ett rent högerblock på förhand skulle ge SDP en alltför god förhandlingsposition – jag hoppas att detta inte är önsketänkande från min sida. Jag tror att den långa listan över kommande utmaningar kräver en blocköverskridande koalition för att bevara en elementär sammanhållning i samhället.

Det kan förefalla motsägelsefullt att efterlysa klara alternativ och samtidigt avråda från polarisering i regeringsfrågan. Valdebatten ger information om alternativen, men demokratin förutsätter inte att slutresultatet, koalitionen och dess regeringsprogram, ska bygga endast på ett enda alternativ. Styrkan hos finländsk demokrati finns i förmågan att överskrida gränser. I flera andra demokratier har den oförmågan lett till låsningar och legitimitetsförlust. Snart vet vi valresultatet, men sedan beror det på de valda hur samhällskontraktet ser ut under fyra år.