Blod, svett och tårar - om finansiering i universitetsvärlden

Denna kolumn är inte ett tårdrypande rop på hjälp, inte heller ett snyftkalas om hur svårt, tungt och jobbigt det är som forskare.

Näe, snarare ska den ses som ett försök att ärligt lyfta fram den mångfald av orosmoln och finansieringsutmaningar som vi inom universitets- och särskilt forskningsvärlden i Finland just nu måste parera på arbetsgolvet, vare sig vi vill det eller ej.

Den ska nog även ses som en blinkning till, eller varför inte mer kraftfullt när vi nu ändå håller på, en mistsignal till politiker och finansiärer i valdimman om att säkra arbetsro och långsiktig basfinansiering för ett Finland som står inför en mängd globala utmaningar.

När denna kolumn publiceras återgår löntagarorganisationerna och bildningsarbetsgivarnas representanter till förhandlingsbordet gällande lönejusteringar inom universitetssektorn.

Det tvååriga kollektivavtalet har sagts upp och förhandlingarna har stått stilla. En möjlig strejk står för dörren om inte diskussionerna framskrider.

Det handlar om att göra universiteten konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden och ge det arbete vi utför inom universiteten inom forskning, utbildning och ”den tredje uppgiften”, dvs. bildningen, informationsarbetet och kapacitetsbyggandet av samhället, en skälig och köpkraftig lön, samt löntagarna moderna arbetsförhållande (som föräldraledighet, välmående och ork).

Något som nu om någonsin är aktuellt efter år av pandemitillstånd där alla arbetstagare behövt göra extraarbete och anpassa sig och sitt material till en digital vardag. Detta är en av de mer akuta utmaningarna vi forskare och utbildare står inför, en gemensam kamp redo att slå oss blodiga för (tack och lov ej bokstavligen, i vårt demokratiska land).

I dagarna avslutas även en av fyra, litet beroende på hur man räknar, årliga ansökningsperioder för forskningsfinansiering.

En rad deadlines pressar såväl professorer som studerande. Under januari-februari öppnas en hel del stiftelsefinansierade utlysningar, ofta med en månads ansökningsfrist oavsett om det handlar om stipendier för graduander eller fleråriga forskningsprojekt.

Denna typ av finansiering har ökat under senare år och är ett viktigt och välkommet tillskott i en annars negativ trend av statlig forskningsfinansiering. Men det tar tid och koncentration från själva forskningen och är bort från tex. undervisningsutveckling som även är aktuellt såhär års.

Mängden av ansökningar man försöker hinna med kan onekligen göra den individuella forskaren svettig, redan såhär i början av det nya året (men i mitten av det akademiska året, märk väl).

Samtidigt med dessa två prövningar påbörjas konsortiebyggandet, idéskapandet och diskussionerna för de stora Finlands Akademi och EU finansierade ansökningarna med inlämningsdag under senvåren, alternativt precis efter de så kallade feriemånaderna.

Dessa ger ofta det riktigt stora klirret i kassan för att inte tala om prestigen för såväl den individuell forskaren som universitetet. Men det är väl här som tårarna ibland kan komma, både av lycka och av olycka, ifall (när) beslutet är negativt (beviljningsprocenten är 10-15%) .

Orsaken är den stora investeringen i energi, tid och pengar. Ansökningsprocessen tar ofta flera år i anspråk med olika inlämningsskeden, och ytterligare tid med juridiska förhandlingar tills själva forskningen kan påbörjas.

Efter att man läst detta kan man tycka – jaha, alla vill vi väl få högre lön och det är ju ert jobb att inskaffa finansiering till era forskningsaktiviteter och projekt. Jo, så är det för visso, men med de senaste årens nedskärningar i den nationella basfinansieringen och det kyligare inställningen till forskningsfinansiering såväl nationellt som tex. inom EU gör det mer utmanande för oss att göra vårt jobb.

Det är en rätt orolig och tuff tid ute på forskningsgolvet, där vi förväntas och försöker stå beredda att leverera den kunskap som vi i samhället behöver för att ta fram lösningar till de lömska problem som klimat- och biodiversitetsförändringarna medför.

För att inte tala om den tvärdisciplinära kunskap som vi behöver för att föra samhället mot en mer hållbar framtid. Så vad vill jag att ska ske då? Det vore önskvärt att politiker, beslutsfattare och finansiärer ser behovet av arbetsro med tryggad basfinansiering till universiteten, och basfinansiering till forskningen, och agerar därefter.

Här kan du läsa fler kolumner av Anna Törnroos-Remes.