Sårbarheten när man är ny

Jag står en sen lördagskväll framför ytterdörren till min portuppgång. Jag har varit hos nya goda vänner. Jag är i min första månad som veckopendlande mellan Uppsala och Åbo.

Koden till min nya hemdörr vill inte fungera. Prövar flera gånger. Dubbelkollar i telefonen. Jo, det är rätt.

Prövar låsa upp med nyckeln, men fumlar eftersom jag redan är nervös. Vad gör jag för fel? Är det så att koden slutar fungera efter visst klockslag? Det sa ingen något om. Varför fungerar inte nyckeln? Är det fel nyckel? Jag hinner tänka: ”Om jag inte får upp dörren, kan jag ringa mina helt nya vänner och be att få sova över?” Då går nyckeln i och jag får upp dörren.

Det att komma ny till ett land är att bli sårbar. Det är så mycket jag inte vet. Så många formella saker som ska på plats. Ändå kan jag ett av språken här. Jag har flera att be om hjälp. Men det tar inte bort sårbarheten och känslan av att jag borde ha förstått bättre när något går fel.

I ett avseende är jag beredd. Jag har följt flera migranter i Sverige i mitt arbete i många år. Jag vet ju hur det påverkar människor. Jag har sett och följt, men det har inte varit min sårbarhet. Det har varit deras.

Känslan av oro i min egen kropp sätter mig i beredskap och gör mig ödmjuk. Tror jag. Nog kan jag hitta lösningar men inte på egen hand. Det stärker den respekt jag har för dem som inte har alla resurser (vänner, adresser, språk, pengar) när de reser över gränsen.

Jag har ju ändå valt min gränspendling. Den som är på flykt har inte gjort sitt förstahandsval, utan gjort det enda rimligt möjliga. Sett och tagit en chans, för livets skull.

Jag har tidigare trott att ödmjuk, har betydelsen att försona sig med sitt öde. Svensk etymologisk ordbok berättar att ordet inte alls har med öde att göra. Det är ett fornnordiskt ord som betyder anspråkslös, ringa och oansenlig.

Stavelsen öþ- betyder lätt, mjuk och smidig. Stavelsen har rötter i sanskrit och associerar till att vara glad, hjälpsam och tacksam. Att jag kan känna ödmjukhet handlar inte om att foga sig i sitt öde. Ödmjukhetskänslan är priviligierad.

Att ha kraft att vara glad och tacksam utan att livet är självklart. Så tack till alla som så vänligt mött mig i allt det nya. Och – jag är säker på att jag hade varit välkommen att sova hos mina vänner.

En gåva jag inte tar för given, men önskar att den ges till alla som anländer som nya.