Frågan som gör mig mållös – men som jag har ett svar på

Tror du på Gud? frågar hon medan hennes händer vant trevar efter blodådror på armen.

Jag blir helt mållös och tittar med undrande ögon på henne, vad menar hon riktigt?

Längre hinner jag inte i tankarna före jag känner smärta i armen. Jag ser hur blodet sakta sirpar i kanylen som hon stuckit in i armen på mig.

Ah, vi hittade en säger hon och ler. Gör det ont? frågar hon med orolig röst. Lite säger jag och är glad över att samtalet har tagit ett annat spår.

Det är sjuttioelfte gången som jag sitter i stolen och en sköterska framför mig försöker hitta en blodåder som är villig att ta emot kanylen. Jag väntar med spänning och undrar hur länge detta skall fungera denna gång före det blir stopp. Jag behöver inte vänta en lång stund före kaoset bryter ut. Mina blodådror vägrar samarbeta och nu försöker sköterskorna febrilt hitta en som vill.

Medan den ena efter den andra sticker kanylen i mig och försöker hitta en ådra som någotsånär skulle fungera, så går mina tankar till sköterskans fråga. Tror du på Gud?

Jag har lust att skrika, inte bara för att det gör ont i armarna. Båda armarna värker efter de många försöken att få in en kanyl i ett fungerande blodåder. Jag kan inte längre hindra tårarna och svär inom bords. Allt detta skit som sjukdomen för med sig och nu även detta.

Jag som inte ens är halvvägs i själva behandlingen. Kroppen är lika trött som jag på att kämpa. När det lugnat sig och blodådran ser ut att klara av att ta emot medicinen som sakta droppas in, så kommer sköterskan och frågar hur jag mår. Hon sätter sig ner och plockar fram ur fickan några TetraPak med juice. Du behöver vätska, nåt annat än detta och viftar mot påsen med vätska som hänger på ställningen bredvid mig.

Hon kontrollerar att medicinen fortfarande far in i ådran. Att blodådran håller och att det inte läcker ut bredvid.

Sedan vänder hon sig och frågar igen: Tror du på Gud? Jag tittar på henne och svarar med att fråga: Tror du? Hon skrattar och säger: Titta om kring dig. Är allt detta bara en slump?

Rummet är fullt med människor. Jag hör svagt sorl av prat och skratt. Jag ser patienter som sitter med dropp. Sköterskor som går omkring, som pratar, som tröstar, som ger behandling, som håller en vid liv.

Jag känner riktigt hur allt i rummet pulserar av liv och hopp. Visst kommer det tårar, men det hör till livet och de förvandlas till skratt som sprudlar av liv och hopp. Jag nickar och svarar henne: Visst tror jag på Gud. Trots allt skit som cancer för med sig.

I mitten av september, vecka 38 så startar den årliga insamlingen Rosa bandet. Cancerstiftelsens insamling Rosa bandet understöder förutom forskningen av bröstcancer, även forskning av andra cancertyper. Förebyggandet av cancer samt cancervård som utvecklas med hjälp av cancerforskning.