Inrikespolitisk syresättning av ”tråkig” valrörelse
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Är man populär sittande president som nyårstalar för sista gången överväger man säkert två saker. Vad man säger – och vad inte. I samma banor funderade väl också president Mauno Koivisto då han sa, att han inte har en så liten hammare att den inte känns som en slägga då han använder den.
Också den avgående presidenten är mycket medveten om slagkraften i sina ord. Bara veckorna innan efterträdaren väljs skulle varje pyttelliten brandfackla från hans sida bli ett bål då valrörelsen sägs sukta efter syre.
Det är nästan komiskt hur uselt speciellt kvällspressen lyckas dölja sin frustration över en händelselös valrörelse. Så oändligt tråkigt då hela höstens toppduo inför första omgången mycket riktigt tycks vara på väg mot den andra. Inte kanske fel på personerna, men nog bristen på drama, gnista, konflikt! Var dröjer de branta berg- och dalbanorna i galluparna vi såg 1994 och 2000? Var alla fatala klavertramp, desperata utspel eller flata uppenbarelser i lördagsnöjesprogrammen som givetvis blottar kandidatens innersta själsliv?
Vi tror ändå att republiken idag är mogen att låta substansen avgöra valet. Givet detta är det förvisso svårt att hitta stora skillnader i de nio kandidaternas syn på det valet mest bör handla om: presidentens återstående maktbefogenheter som ledare av utrikespolitiken, i samverkan med statsrådet. Och då ingen ens håller konstpaus mellan ”utrikespolitiken” och ”i samverkan” saknas saften i biffen även här.
Tänk om det faktiskt är så enkelt att de som vill bli president i ett nyblivet Natoland, alltmedan Ryssland försöker förinta en av sina ännu allianslösa grannar, inte ser idén i att med våld bända upp fasadsprickor kring synen på presidenten och utrikespolitiken?
En avgående överbefälhavare med annan agenda hade kunnat göra molokna kolumnister glada genom att blåsa ens lite syre på glöden. Som att tänka högt, om inte ens nytt kring grundlagsändringsbehov i arbetsfördelningen och informationsgången mellan president och riksdag i Natofinland. Eller ventilera Finlands roll under Natos kärnvapenparaply. Som i debatten plötsligt blivit ett hoppslott för emotionell yrvakenhet fastän en nästan enhällig riksdag rätt nyligen stödde medlemskap utan förbehåll, med både rätt till paraply och plikt att medverka i det.
Istället gör presidenten på nyåret en lite lös men övervägd passning utanför ämbetets grundlagsenliga spelhalva: kunde den ekonomiska politiken förses med ett parlamentariskt grepp med modell i säkerhetspolitiken? ”Inte om dagsaktuella kontroversiella frågor utan till exempel för att hitta gemensamma visioner för att förbättra samhällsekonomin, visioner som har kontinuitet över valperioderna”, sade han.
Första gången var det inte som presidenten hittar den förra finansministern med samma namn på sin axel, lika talträngd som bakbunden. Men okej. Då är frågan om det faktiskt ännu år 2024 ligger någon hittills oupptäckt parlamentarisk trollstav i verktygsbacken, som är vass nog att på riktigt och över tid hitta lösningar i den ekonomiska politiken som den ekonomiska politiken själv inte hittills lyckats hitta?
I media blev det i alla fall ny julafton. Med självaste presidenten som förkläde kan man nu tryggt bredda valdebatten med splittrande och sprakande inrikespolitik, kamouflerad till ”värdefrågor”. Fritt fram att dra in strejker och sparpolitik i tv-studion, alltså.
Om drygt sju veckor är den sittande presidenten före detta president. För den rolltolkningen har vi inga nedskrivna bordsvanor. Ordet är fritt, något efterträdaren sannolikt förr eller senare får konstatera.