"Hälften önskar att presidentens utrikespolitiska roll 'stärks' – det går mot den långa linjen att stärka parlamentarismen"
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den första mars har vi en ny person på presidentposten. Men hurudan person? På hurudan post?
Presidentens ämbetsutvövning i praktiken är alltid summan av två komponenter: de grundlagsenliga maktbefogenheterna och så den personliga rolluttolkningen. Här inverkar bakgrund, livserfarenhet, karaktär, karisma och annat man antingen har – eller så inte.
Så uppstår vår helhetsbild av presidenten som människa, men också av institutionen, statsorganet, säg makten.
Men presidenten är ju inte enda statsorgan. Den lagstiftande riksdagen och en verkställande statsministerledda regeringen är också hörnstenar i republikens statsskick, som skrevs 1919 då den monarkistiska snabbflirten kallnat.
Presidentmakten hölls intakt ända till Mauno Koivistos tid (1982–1994). En snäll tolkning är att företrädaren Urho Kekkonen tänjde den till sitt yttersta. En annan att han skupellöst trampade över och på. Ner på jorden togs Kekkonen först 6.4.1981. Då parerade statsminister Koivisto en konstruerad regeringskris och en försvagad Kekkonens missnöje med att uttala det självklara: regeringen skall åtnjuta riksdagens förtroende. Underförstått: inte presidentens.
I grundlagsreformerna 1987, 1991, 2000 och 2012 flyttades sedan flera maktbefogenheter till riksdag och regering. Den senaste ändringen klargjorde att EU-politiken är regeringens bord, inte presidentens. Där sattes slutpunkt för en nästan tokrolig tvist om hur många tallrikar Finland har på EU:s toppmöten.
Kvar i grundlagen blev dock med avsikt den paragraf som väl motiverar varför hela ämbetet ännu finns: ”Finlands utrikespolitik leds av republikens president i samverkan med statsrådet” (§93). Samverkan testas nu i Natofinland – en term den sittande presidenten tycks ogilla, men som är lika odramatisk och övergående som ”EU-Finland” var 1995.
Vår avgående president gör ett nummer sin konstpaus mellan ”leds av republikens president” och ”i samverkan”. Istället för att agera lim mellan de två statsorganen väljer han alltså att understryka presidentens första tjing.
Exempel på praktiken såg vi i juli då USA:s president Joe Biden på besök i Finland mötte de fem nordiska ledarna: fyra statsministrar – och en president. Sedan omstiliserades protokollet så att både president och statsminister i det bilaterala mötet med Biden, utan nordiska kolleger, satt sida vid sida. Inte två tallrikar. Två stolar.
På Natos toppmöte i Vilnius deltog presidenten, utrikes- och försvarsministrarna. Ingen statsminister.
Har vi problem här? Icke om man läser mätningar (såsom näringslivets delegation EVA:s barometer 2023) där bara en bråkdel av finländarna vill se statsministern leda utrikespolitiken. Hälften önskar rent av att presidentens utrikespolitiska roll ”stärks”. Detta går stick i stäv med den långa linjen att stärka parlamentarismen. Men det allvetande folket säger: hit men inte längre. Klä inte av presidenten den sista tunga politiska fjäderskruden. Allra minst nu när vi är i Nato.
I ärlighetens namn: många av dem som svarat sådär ser nog inte i första hand framför sig institutionen utan personen: en sittande president som noterar nordkoreanska acceptanssiffror för sin verksamhet.
Kriget i Ukraina och Natoprocessen fick folket att ytterligare fjättra sig vid det som känns som en trygg president. Men: man kan inte skilja ämbete från person. Så ifall den starka folktron på presidentens utrikespolitiska primusroll bygger på genuin analys av maktfördelningsläran och dito respekt för själva institutionen så överlever den rimligtvis galant presidentvalet – oavsett vem som väljs och vem inte, eller hur?
Här kan du läsa fler kolumner av Stefan Wallin.