Förordningen om återställande slår som en flodvåg

Det utkast till förordning om återställande som EU-kommissionen har lagt fram är den absolut viktigaste frågan för Finlands samhällsekonomi under denna valperiod.

Skogsindustrins andel av den finska varuexporten är i storleksklassen 20 procent. Dessutom måste man ta hänsyn till skogsindustrins dominoeffekter på bland annat metallindustrin, energiproduktionen, logistikbranschen och skogsbruket.

Oppositionens interpellation om återställandeförordningen fällde inte regeringen. Arbetet i riksdagen fortsatte utifrån regeringens U-skrivelse.

Riksdagens utlåtande formulerades av stora utskottet och inte vid riksdagens plenum. Utlåtanden till stora utskottet har avgetts av finansutskottet, ekonomiutskottet, jord- och skogsbruksutskottet, miljöutskottet och grundlagsutskottet.

Alla utlåtanden var negativa. Utlåtandet av grundlagsutskottet bär så att säga ”över tid”, dvs. det måste beaktas vid all fortsatt behandling av ärendet.

Enligt finansutskottet kan kostnaderna för förordningen om återställande betraktas som betydande utgifter med tanke på riksdagens budgetmakt, vilket avsevärt skulle minska riksdagens prövningsrätt vid beslut om den nationella budgeten.

I sin motivering noterar utskottet att kommissionens förslag inte omfattar ersättning till markägare, vars kostnader skulle bli höga med beaktande av äganderätten enligt grundlagen.

Utskottet noterar att expertutlåtandena har visat att fördelarna med kommissionens förslag mestadels är marknadslösa, till exempel hur stor nytta som folk upplever sig få av att röra sig i naturen. För- och nackdelarna är olika för olika parter.

Enligt jord- och skogsbruksutskottet bör Finland inte godkänna förslaget till förordning där beslutsmakten inom skogspolitiken överförs till kommissionen, vilket begränsar riksdagens budgetmakt eller undergräver äganderätten.

En aktiv och snabb skötsel och användning av skog leder till ökad virkestillväxt och därmed ökad koldioxidbindning.

Den schematiska analysen är inriktad på förlusten av livsmiljöer under de senaste 70 åren.

Det finska skogsbruket har varit framgångsrikt, eftersom virkesbeståndet började öka kraftigt i slutet av 1960-talet och skogarnas tillväxt har varit högre än avverkningarna sedan 1970-talet. Finland är också en internationell föregångare när det gäller att återställa skogsnaturen.

Enligt grundlags utskottet grundar sig genomförandet av återställandeförordningen i slutändan på bindande lagstiftning.

Återställandet kommer att få betydande konsekvenser för enskilda markägare och utövare av jord- och skogsbruk.

Utkastet till förordning är således relevant för det egendomsskydd som garanteras i paragraf 15 i grundlagen.

Bestämmelsen om miljöansvar i grundlagens 20:e paragraf konstituerar inte individuellt konstaterbara förpliktelser och utgör inte heller någon särskild grund för att belägga markägarna med toleransförpliktelser.

I kommande beredning måste man säkerställa att regleringen står i rätt och förnuftig proportion till de eftersträvade målen.

Lagstiftningens proportionalitet och nödvändighet innebär också att medlemsstaterna får behålla en tillräcklig nationell flexibilitet.

I sitt utlåtande meddelade stora utskottet, med hänvisning till utlåtanden från de specialiserade utskotten, att det inte godkänner den återställandeförordning som nu föreslagits av kommissionen och efterlyste betydande ändringar av förslaget.

Stora utskottet ansåg bland annat att förslaget inte tog tillräcklig hänsyn till medlemsstaternas budgetsuveränitet. Utskottet efterlyste en betydande minskning av Finlands kostnader och ökad flexibilitet för medlemsstaterna vid valet och genomförandet av åtgärderna.

Den nationella skogspolitiken och de åtgärder som redan vidtagits för att förbättra naturtillståndet måste beaktas.

Det förefaller oundvikligt att förordningen om återställande träder i kraft i en eller annan form. Parlamentet förväntas ha den majoritet på två tredjedelar som krävs i Europaparlamentet.

Efter det att förordningen har trätt i kraft måste varje medlemsstat utarbeta sin nationella återställningsplan inom två år.

Utarbetandet kan i stor utsträckning ske efter eget gottfinnande. Det bästa alternativet vore om man kunde vidta frivilliga åtgärder och avtala om lämpliga ersättningar.

Jag är dock rädd för att tvångsåtgärder måste vidtas på grund av EU-krav. I så fall är det viktigt att respektera den finska grundlagen som garanterar skydd av egendom och full ersättning.

Här kan du läsa fler kolumner av Esko Kiviranta.