Det löser sig, det gör det alltid

I morgon är det dags igen att sjunga in våren. Vårdberget fylls av festyra, glada skratt och ett hav av mer eller mindre gulnade studentmössor. Tonerna till studentsången ljuder högt och många stämmer in för att hylla den ljusnande framtiden i ungdomens vår.

Jag har alltid tyckt särskilt mycket om två rader i texten:

"Inga stormar än i vårt sinne bo,

hoppet är vår vän, och vi dess löften tro."

Orden målar upp en värld som är fri att utforska, full av framtidstro, öppna dörrar och möjligheter. Så som jag, i backspegeln sett, fått växa upp, studera och forma mitt liv. Visst har det stormat under åren, ibland mer, ibland mindre, men hoppet har alltid funnits kvar.

Det löser sig, det gör det alltid.

Men så verkar inte dagens unga känna. Magmas ungdomsbarometer från år 2022 visade att över hälften av de finlandssvenska 15–19-åringarna känner ångest inför framtiden. Färre än var tredje ungdom håller helt med om att livet har mål och mening.

Det här är både sorgligt och skrämmande, inte minst som förälder och som del av den där bekanta byn som krävs för att ge alla barn en bra start i livet.

Unga tyngs av ökande prestationskrav, samtidigt som nyhetsflödet fylls med stora och svårlösta kriser. Sociala media visar konstant upp bilder på det perfekta – men ouppnåeliga – livet, och allt mer avancerade filter påminner oss om att vi alltid kan se lite bättre ut, att vi inte räcker till som vi är.

Alla pratar om hur snabbt världen förändras och ”förändringsbenägenhet” ses som en styrka i vilken organisation som helst. Paradoxalt nog förväntas de unga samtidigt fatta stora beslut i ett allt tidigare skede.

Det är bråttom att välja studieinriktning, bråttom att veta vad man vill bli, bråttom att bli klar... Allra helst så att allt går mer eller mindre rätlinjigt utan avvikelser eller hinder på vägen.

Samtidigt poängterar samhället vikten av att våga prova, göra misstag och prova igen. Det behövs för att kunna lyckas, för att lära sig. ”Fail fast” som det kallas i affärsvärlden.

Men finns det utrymme och plats för misstag i de ungas liv? Hur ska de våga chansa om det känns som om hela livet hänger på de beslut de fattar?

I tisdags deltog jag i en finlandssvensk utbildningskonferens i Helsingfors, där professor Gert Biesta från Maynooth University i Irland poängterade vikten av att ge barn och unga möjlighet att bli ”ett själv”: att våga och ha friheten att säga ja eller nej, följa med eller stå emot, stanna eller gå. Något som blir allt viktigare då våra liv utspelas på en global arena där vi nås av olika aktörer som gärna vill att vi ska dansa till deras pipor.

När AI-lösningar å sin sida börjar klara av fler typer av uppgifter, blir våra mänskliga egenskaper allt mer värdefulla: empati och samarbetsförmåga, kritiskt tänkande och humor, kreativitet och vänlighet.

Men vi kan inte schemalägga att utvecklas som människa. Vi kan inte ha prov i empati tre veckor in på terminen, eller skaffa oss fem studiepoäng i vänlighet genom att gå en nätkurs.

Det tar tid, försök och misstag att hitta det egna. Att hitta sig själv.

Biesta avslutade sin föreläsning med en viktig fråga. Det är typiskt att kräva mer av skolan när något behöver fixas i samhället, men skolan kan och ska inte ta allt ansvar. Istället för att fortsätta fråga vad samhället behöver av skolan och därmed av de unga, kanske vi borde fråga vad skolan och de unga behöver av samhället?

Vad kan du, jag, politiker, tjänstemän och samhället i stort göra för att våra unga om 5–10 år ska kunna stämma in i sången på Vårdberget och känna att orden i texten betyder något?

Att livet har en mening. Att det finns framtidstro.

Att våga tro att det alltid löser sig.

Här kan du läsa fler kolumner av Linda Mannila.