Till minne av Gusten

Publicerad:

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

I över 10 år har den stått där ute på gården ­– Gustens lilla vita koja. En plats där han kunde dra sig tillbaka när regnet föll eller vinden ven, och där han kunde söka skydd och samla energi inför stekheta sommardagar.

För en dryg månad sedan var det ovanligt tyst och stilla på gården. Gusten hade gett upp.

Hans outtröttliga turer över gården hade upphört och den lilla kojan stod tom och övergiven, ett spöklikt minne av en saknad vän.

Gustens bortgång ledde till varken tårar eller sorg. Ingen begravning hölls och inga kondoleanser mottogs. Istället begav vi oss ut på nätet. Vi scrollade, granskade recensioner och jämförde priser, för att så snabbt som möjligt hitta en värdig efterträdare.

Gusten var vår robotgräsklippare.

Det kan tyckas banalt att namnge en maskin, än mindre att skriva en kolumn om den. Men vi lever i en tid där teknik blir allt mer förmänskligad. Vi ger robotdammsugare, smarta högtalare, och ja, robotgräsklippare, namn. Vi talar om dem som om de utför mänskliga handlingar – datorn ”tänker”, chattbotten ”förstår” och robotgräsklipparen ”ser”.

Denna antropomorfism, det vill säga vår tendens att tillskriva mänskliga egenskaper till icke-mänskliga varelser eller objekt, kan göra det mer begripligt och mindre skrämmande att ta steget in i en tid där teknik och AI är allt mer närvarande.

Men förmänskligandet kan också få negativa effekter i vår dagliga tillvaro.

När vi tillskriver AI och annan teknik mänskliga egenskaper, kan vi få för oss att systemen tänker, känner och fattar beslut på samma sätt som vi gör. Denna typ av orealistiska förväntningar kan leda till missförstånd, besvikelser och frustration, till exempel om vår digitala assistent inte lyckas tolka vårt sätt att uttrycka oss.

Att tro att lösningarna är mer autonoma och intelligenta än de är kan också ge oss en falsk känsla av trygghet och tillit, och resultera i att vi lägger för mycket ansvar på AI-system utan tillräcklig eftertanke. Det kan få katastrofala följder, till exempel om en chattbot ger olämpliga råd till en person som mår dåligt.

Förmänskligandet kan också leda till att vi tilldelar systemen moraliska egenskaper, vilket kan skapa förvirring om vem som är ansvarig när något går fel eller när AI-system fattar ett mindre lyckat beslut. Är det robotgräsklipparens fel om den skadar en igelkott? Den kan ju ändå "se" och "välja" var den klipper.

Slutligen kan de tillskrivna mänskliga egenskaperna få oss att tro att systemen drivs av egna mål eller intentioner, i stället för att endast utföra de instruktioner de har blivit programmerade att följa. Paradoxalt nog kan förmänskligandet alltså också bidra till en förstärkt misstro gentemot AI, till exempel i form av rädsla att bli ersatt av en AI-lösning.

Så, med detta sagt – kommer vår nya robotgräsklippare nu då bara kallas just det – ”robotgräsklipparen”?

Förmodligen inte. Det är trots allt naturligt för oss människor att namnge saker i vår omgivning. Dessutom är den vita kojan redo att prydas med ett nytt namn ovanför ingången. Men när vi navigerar i en digitaliserad värld, är det viktigt att vara medveten om vår benägenhet att förmänskliga tekniska lösningar och vilka konsekvenser det kan ha.

Med realistiska förväntningar och en grundläggande förståelse för teknikens möjligheter och begränsningar kan vi bättre undvika missförstånd, felaktig användning och överdriven misstro. Då kan vi också klarare se Gusten, Siri och andra AI-lösningar för vad de är: verktyg skapade av människor för att göra våra liv lättare, inte för att ta våra platser.

Härkan du läsa fler kolumner av Linda Mannila.

Företagare och forskare i gränslandet mellan människa och teknik
Publicerad: