År 2023 – paketerat och inslaget

I morgon är det dags att igen ringa in ett nytt år. Och som traditionen påbjuder, flödar media över av listor som försöker fånga året som gick.

De knasigaste nyorden. De mest lästa nyheterna. De fulaste klädesplaggen.

De största misstagen. De konstigaste maträtterna. De dyraste börselsdagarna.

Samtidigt slås våra digitala upplevelser in i lättillgängliga ”wrapped”-paket.

Ja, det mesta går att paketera i listformat.

Listorna blir en typ av kulturella årsböcker, som dokumenterar det som fångat vår uppmärksamhet under året.

De listor som når mitt flöde berör i stor utsträckning teknikutveckling, utbildning och underhållning. De största nyheterna inom AI. Trenderna på sociala media. Låtarna jag lyssnat till mest. De bästa böckerna och filmerna.

Min privata lista präglas i år av gemenskaper – både gamla och nya. Till de gamla gemenskaperna hör förstås den närmaste familjen, vännerna och taekwondogänget – som jag spenderar en hel del tid med.

Året har också fyllts med många nya sammanhang, bland annat i form av körsång och nytt jobb.

Att börja sjunga i kör igen var ett av årets bästa beslut. Att få vara del av en harmoni, som är större än summan av dess delar, är ett härligt avbrott i vardagen.

Och med några månaders erfarenhet på mitt nya jobb, kan jag konstatera att beslutet att skicka in en ansökan var ett bra val även det. Efter många år som distansarbetare är det fint att nu få hitta min roll på en ny plats.

Året har också med all tydlighet visat på vikten av den gemenskap som jag varit en del av sedan dagen jag föddes. Den tjocka släkten som alltid varit så självklar – med dess bekanta röster, smådåliga skämt och välkomnande kaffebord – har tunnats ut. Denna gång med en röst och ett leende som jag saknar väldigt mycket.

Samtidigt som nyårstiden ger möjlighet att se tillbaka på det år som passerat bjuder den också in till att reflektera över det som väntar. Under de senaste veckorna har jag flera gånger fått frågan om vad jag är mest orolig för och ser fram emot mest inför 2024.

Jag är, likt många andra, bekymrad över världsläget. Då jag ser tillbaka på mina listor, är det lätt att se att de speglar en privilegierad verklighet. Ett tryggt samhälle. En värld där tillgång till teknik är en självklarhet, och vi är fria att konsumera den musik, de filmer och de böcker vi själva vill. Där vi har rätt att uttrycka vår åsikt på de sätt vi själva ser som mest passande.

Alltför många i världen har en helt annorlunda utgångspunkt. Vad kan vi göra för att fler ska få uppleva de enkla glädjeämnen som listorna representerar?

Jag är inte orolig för teknikutvecklingen i sig, men nog över hur vi som samhälle kommer att navigera i en värld där desinformation flödar lika fritt som sanningar. Hur skyddar vi vår demokrati från påverkanskampanjer, särskilt under valår?

Vad ser jag då mest fram emot? Ja, på den frågan slår den privata listan högst.

Visst är det intressant att titta tillbaka på AI-utvecklingen, musikåret som gick och de mest lästa böckerna. Men när allt kommer omkring är det lätt att inse att det inte är de stora händelserna eller de mest omtalade nyheterna som formar livet mest.

Det är de små, men betydelsefulla ögonblicken med nära och kära, samt våra egna framsteg, stora och små, som verkligen gör skillnad.

De stunderna bygger inte bara upp ett arkiv av minnen, utan berikar också hjärtat på djupet. Och det är just sådana ögonblick jag ser mest fram emot även under 2024.

Med dessa tankar önskar jag dig ett fint nytt år, fyllt med många glädjerika stunder.

Härkan du läsa fler kolumner av Linda Mannila.