"Ska svaret på frågan 'vad vill du bli när du blir stor?' verkligen vara utbränd, stressad och tyngd av psykisk ohälsa?"

Vad vill du bli när du blir stor?

Den här frågan ställer vi våra barn hela tiden och faktum är att elever och studerande måste fatta viktiga beslut redan i början av sin skolstig.

Vi har byggt upp ett system där man redan i ett tidigt skede måste göra strategiska val för vad vi ska bli ”när vi blir stora”.

Alltid går det inte ens som man planerat men det här tankesättet skapar onödig stress för våra ungdomar.

Redan i åk 7–9 ställs eleverna inför olika tillvalsämnen och bilden av att man måste tänka på vad som är bra val inför framtiden börjar målas upp.

Vi kan egentligen tala om en lång kedja av val.

Redan i åk 7–9 krävs det av studerande att de vet vad de vill studera flera år senare. Ska man vidare till yrkesskola eller gymnasiet och i så fall vilken yrkesinriktning eller vilket gymnasium? En del gymnasier har dessutom specialiserade program som kan göra valet ännu svårare.

Om du sen inte läser specifika ämnen i gymnasiet och framför allt skriver vissa ämnen i studentexamen påverkar det dina möjligheter att söka vidare.

Och det kanske inte ens är möjligt att studera det man vill och gillar för det ger inte tillräckligt mycket poäng. Viktiga val som kan vara helt avgörande för fortsatta studier.

Ännu ett steg längre fram i kedjan möter vi kvotsystemet för förstagångssökande. Inom SFP har vi redan länge talat om att slopa det här försöket.

Kvoterna har lett till att studiestarten skjuts upp, då studerande inte vågar ta emot en studieplats ifall det inte är deras första val eftersom man då går miste om förmånen som förstagångssökande.

Det här systemet sätter ytterligare press på att man redan i ett tidigt skede verkligen måste veta vad man vill.

Skolstigen är vald, studieplatsen antagen och studierna inledda. Kan vi nu pusta ut? Inte riktigt, för nu ställs det krav på studietakten.

Studierna ska klaras av inom en utsatt tid. Prestera fort och gå snabbt vidare. Det här har konsekvenser för såväl studiestöd som studielånskompensationer.

Studietakten är ofta så hård att den inte tillåter studerande att jobba på sidan om eller aktivt delta i studielivet. Saker som ger värdefulla nätverk för resten av livet och möjlighet att konkretisera den information man tar till sig.

Jag kan inte låta bli att fråga mig själv om vi missat skogen för alla träden? Många ungdomar har lidit under coronapandemin och psykisk ohälsa är vanligt förekommande. Vi kommer ännu länge att se konsekvenser av det här.

Stress, prestationskrav och ångest gör att många mår dåligt. I en tid där det dessutom råder stor arbetskraftsbrist inom flera branscher har vi egentligen inte ens råd att göra det svårt för studerande att ta emot jobb vid sidan av studierna.

Arbetsmarknaden behöver våra studerande precis som studerande behöver nätverken – och säkert också extra inkomster.

Samtidigt ska det vara möjligt att engagera sig i de olika föreningarna som verkar vid universitet och yrkeshögskolor, även om det kan påverka studietakten.

Är det vettigt att vi gör studietiden till en korvstoppningsfabrik utan någon som helst tid för reflektion, nätverkande och arbetslivserfarenheter?

Om de nyutexaminerade ändå kommer att förväntas arbeta i närmare 50 år skulle det vara helt skäligt att låta de studerande också få njuta av studielivet som den lärorika och roliga tiden i livet det ska vara.

Skulle inte det smartaste vara att ta ett steg tillbaka och se helheten så att det faktiska svaret på frågan vi ställer barnen inte blir utbränd, stressad och tyngd av psykisk ohälsa?

Läs fler kolumner av Sandra Bergqvist här