Nordist, javisst!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Långt uppe i norr lever ett folk i en trygg union, Förenta Norden, där den gula flaggan med ett blå-vit-rött kors vajar som en symbol för nordbornas ”kulturella och historiska blodsband”.
I Förenta Nordens småskaliga samhällen har man frångått byggandet av höga hus – antroprotekter, en ny yrkesgrupp som kombinerar kunskaper i antropologi och arkitektur, anpassar gamla och planerar nya byggnader som är förenliga med ”mänskliga proportioner”.
Den miljöovänliga och samhällsekonomiskt olönsamma privatbilismen har ersatts av hyrr, små eldrivna kollektiva transportmedel som administreras av Hyrrverket och fungerar enligt principen för delningsekonomi, som en kombination av stadscyklar, leasing och bilpool. Hyrr, lika lätt att använda som en tvättmaskin!
Havets friska vindar och solen har ersatt kärnkraften, och i skolorna konstruerar eleverna i små ämnesöverskridande grupper modeller för en ny tåg- och bussterminal. Problem uppstår då eleverna trivs så bra att de vägrar att gå hem.
Detta är inte en beskrivning av verkligheten utan en framtidsvision om hur Norden kommer att se ut år 2030, författad och utgiven 1982 av Henrik Wahlforss och Leif O. Pehrson.
Boken är en fiktiv men tankeväckande rapport från en resa i Norden 2030. De två författarna framträder som tidsresenärer som beskriver en ett år lång rundresa i regionen för att rapportera om den utveckling som skett i samhällena under de fyrtio senaste åren genom att intervjua framtidens nordbor.
Vad är Norden och vad betyder nordiskhet för olika människor? Det var en fråga som diskuterades livligt under de två veckor jag nyligen hade förmånen att tillbringa på Nordiskt Forum för Kultur och Vetenskap i östra Skåne.
På en gammal gård med det fantasieggande namnet Drakamöllan, belägen i ett naturreservat i ett sagolikt vackert landskap, flödade tankarna kring Nordens väsen då konstnärer, forskare, författare och opinionsbildare från olika delar av Norden kom samman kring ett dignande middagsbord.
Existerar en nordisk identitet – och vad betyder den i sådana fall – var en av de frågor som dryftades. Några konkreta utsikter för att återupprätta den medeltida Kalmarunionen är kanske inte ett sannolikt framtidsscenario, men desto mer uppenbart är att en nordisk gemenskap lever och mår bra på gräsrotsnivå, med stöd av existerande nätverk och ekonomiska strukturer.
I så stort sett alla yrkesgrupper omfattas av nätverk för nordiskt samarbete, sammanhang som utgör ett självklart inslag i mångas yrkesutövning – oberoende av om deltagarna är medvetna eller omedvetna om just den nordiska dimensionen.
Att vi satt kring bordet på Drakamöllan var ju om något ett konkret resultat av just sådana nätverk – vi var på gräsrotsnivå ett slags parallell Nordiska ministerrådet som samtidigt sammanträdde i Köpenhamn, ett hundratal kilometer bort.
Samtidigt är det viktigt att påminna sig om att existerande nätverk inte kan tas för givna. Sedan 2015 har gränser som i årtionden stått vidöppna plötsligt stängts, på grunder som tidvis har framstått som godtyckliga; först av en flyktingvåg och de två senaste åren av en pandemi.
Att gränser upprättats där sådana inte tidigare har funnits har utmanat uppfattningar om ett enat Norden, samtidigt som de på ett konkret och åskådligt sätt har visat hur täta de ömsesidiga kontakterna är.
Men tillbaka till framtiden. De som i början av 1980-talet reste till Norden 2030 ställdes inför många fenomen som för oss som lever i Norden känns 2021 känns bekanta.
Mycket handlar om den teknologiska utvecklingen, om de ”blixtsnabba redskap” som framtidens Nordbor utnyttjar. Den så kallade ”tedan”, en platt skärm som kombinerar tv, telefon och mikrodator är numera tillgänglig för alla, i varje hem till och med i glesbygderna.
Den har löst många av de geografiska avståndens problem genom att möjliggöra kommunikation med kolleger på andra orter, det är ”nästan som att sitta mitt emot varann i levande livet!”
De så kallade tedologerna har också revolutionerat informationsgången genom att göra ”all världens biblioteksdata tillgängliga på några ögonblick”.
Ur andra synvinklar framstår framtidsvisionen som överoptimistisk.
Tidsresenärerna talar om hur apparaterna i det förflutna hade framstått som ”känslokalla och på gränsen till mardröm”, men konstaterar nöjt att ”skräcken över apparaternas okontrollerbara möjligheter” 2030 var borta och att man nu kunde blicka tillbaka och le åt 1980-talets ”naiva tekniska iver att ersätta människan med mikromaskiner”.
Här stelnar lätt leendet. Den fria tillgången till information har inte löst problemen med kommunikation, och det känns inte sannolikt att vi fram till 2030 skulle ha ”läkt såren i naturen och folksjälen efter tillväxtfanatikernas brutala framfart”. Det målet känns mer fjärran än ett årtal nio år längre fram.
Så relationell och situationsbunden som den nordiska identiteten är, är det säkert att den på mikronivå stärktes under två veckor på Drakamöllan.
Mera träffande kan stämningarna kring middagsbordet knappast sammanfattas än med de ord en deltagare inför avfärden lämnade i gästboken: ”Jag har fått mersmak för Norden!”