Konstnär, lita på din publik

Den senaste tiden har jag tänkt en hel del på konstbranschen. Jag har vänner som arbetar med konst och kultur och har därför sett pandemins effekter på branschen på nära håll.

Som kulturkonsument har jag sörjt över att evenemang återigen ställs in efter den ljusare förhösten och som medborgare och skattebetalare har jag förundrats över det röriga budskapet om nedskärningar och helomvändningen om dem.

Samtalen om hur konsten ska finansieras går ofta över till gränsdragningen mellan konst och underhållning eller konstnärskap och företagande. I de sammanhangen funderar jag ofta på starka motsättningar, där gränserna dras dit de inte hör naturligt.

Konstnärskap och företagande har många likheter. Den som börjar från noll måste göra ett enormt arbete innan det ens går att skymta någon avkastning. Inkomsterna kan förbli små, oavsett hur värdefullt eller lovande arbetet är.

Framgång nås inte genom ett lätt pysslande baserat på en bra idé i något av fallen, utan på långsiktigt slit. Ju enklare slutresultatet ser ut, desto mer arbete har det krävt.

Därför undrar jag varför många konstnärer placerar sig själva på den motsatta sidan från företagare, trots att båda behöver samma egenskaper: mod, kunskap, envishet och tro på det de gör.

Många konstnärer tittar snett på det kommersiella och undviker företagarstämpeln in i det sista, trots att de vill nå sin publik (dvs. kunder), få inkomster genom försäljning och sköta allt praktiskt på samma sätt som en företagare.

Gränsen mellan konst och underhållning känns som ett evigt mysterium. Liksom underhållning kan bra konst förundra och fånga folk, och en skickligt genomförd genialisk idé kan ha kommersiell potential.

Bra underhållning får oss också att se världen på ett nytt sätt och väcker känslor och tankar – vilket är vad konst ska göra. Få verk är otvetydigt det ena eller det andra, utan många hamnar mittemellan.

Gång på gång har jag stött på den i mina ögon konstiga tanken att de konstnärliga meriterna hos ett verk delvis skulle kunna bedömas utifrån de praktiska arrangemangen bakom det. Bra konst härsknar inte för att konstnären är företagare, på grund av marknadsföring eller en ny finansieringsmodell.

Det är också motsägelsefullt att konst i grunden är fördomsfri och förnybar, medan de omgivande strukturerna, handlingsmodellerna och tankesätten är stela, konservativa och fördomsfulla. Tanken på att kopiera det bästa från underhållnings- eller företagsvärlden känns nästan som en styggelse.

Konstfältet behöver och säger sig uppskatta konstkonsumenter. Samtidigt vill man inte ta hänsyn till publikens preferenser i innehållet, eftersom det anses göra konsten mer medioker. Å andra sidan tror man att publiken bara förstår det den är van vid.

Båda är att underskatta publiken och jag skulle vilja att det ifrågasätts. Bach, Mozart och Michelangelo arbetade i en värld där de var tvungna att ta hänsyn till kunden.

Jag tror att publiken längtar efter kvalitet, framför allt efter pandemin, och att de vill betala för något som ger en djup upplevelse, nya insikter och väcker diskussion.

Motsättningarna och förändringsmotståndet tycks handla mer om att skydda identiteter än om konkret innehåll. Jag tror att diskussionerna skulle bli mer givande om den fördomsfrihet som är så naturlig för konsten också skulle sträcka sig till allt som omger innehållen.

Ingen har någonsin blivit framgångsrik genom att se allt i svart eller vitt eller att blicka inåt.