Lite i klammeri med Gröna

äldre man med intelligent blick
Nils Torvalds
Publicerad:

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Jag har en liten benägenhet att hamna in i besvärliga diskussioner med mina gröna vänner. Det handlar inte egentligen om att vi är av hemskt olika uppfattningar. I fråga om utmaningarna och IPCC:s rapporter är vi egentligen helt ense. Och just av den orsaken har jag i Europaparlamentets miljöutskott haft en ganska bra roll.

När den ideologiska förkunnelsen tar överhanden har jag hållit huvudet lite kallare – det behövs i klimatuppvärmningens tidevarv. Det är mera berättelsen och historielösheten jag har problem med.

Under Europadagarna i Åbo för några veckor sedan hände det igen. Med mig som reselektyr hade jag Nial FergusonsDoom (Domedagen).

I inledningen varnar han för domedagspredikanter, men konstaterar samtidigt med historikerns torra saklighet att domedagsförkunnelser är djupt rotade både i vår, i den judiska och den muselmanska kulturen. Inför stora utmaningar är det alltså svårt att undvika Uppenbarelsebokens sätt att ta sig an tidens ångest.

Men det är värt ett försök.

Under diskussionen i Åbo försökte jag, med hänvisning till de globala utredningarna, förklara att utdöendet av djur och växter inte fördelas jämnt över världen. Europa klarar sig bättre och Nordeuropa klarar sig ganska bra.

Flodillern till exempel har visserligen utrotats genom jakt, men svartråttan (Rattus rattus) har utrotats av sin starkare släkting brunråttan (Rattus norvegicus). Så går det ibland.

Jag försökte också hävda att vår bistra natur de facto klarar sig efter omständigheterna relativt bra. Vilket naturligtvis inte betyder att vi kan lägga oss på sofflocket inför COP26 i Glasgow.

Jag fick naturligtvis genast mothugg och en lång förklaring om hur lundarna har blivit röjda till åkermark. Det är i och för sig alldeles sant, men det kunde vara bra att också berätta om tidsaxeln.

Högt bland Saarijärvis moar börjar med ett välkänt citat: I begynnelsen fanns kärret, gräftan och Jussi. Det är en beskrivning som går tillbaka på tiden efter 1880-tals svält.

Följande skede kommer med Lex Kallio och torparnas rätt att inlösa sin jord. Det tredje skedet kommer efter kriget med Pellonraivaus och nödvändigheten att röja ny jord för den delen av landets befolkning, som genom krigsslutet tvingades lämna bygd, gård och jord på andra sidan rikets gränser.

Är det någon som nu vill stiga upp och säga att vi inte borde ha utvidgat odlingsjorden efter svälten eller för att torparna skulle få jord. Och är det någon som i sin totala brist på landets historiska perspektiv nu vill säga, att vi inte borde ha gett den karelska befolkningen rätten att hissa den svartröda vimpeln och en täppa att odla.

Jo, lundarna for illa och biodiversiteten led, men landet och befolkningen överlevde.

Och jo, det är klart att vi skall skydda våra lundar.

Men ljug inte om det historiska perspektivet!

Nils Torvalds
Publicerad: