Människan är en halvö
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Det där är verkligen sant!”
Jag tittar förvirrat upp där jag står i egna tankar vid butikens kassaband och packar mina nyss betalda varor. Är det mig nån talar med?
Jo, kvinnan i kassan pekar på tygkassen i mina händer och fortsätter: ”Just så är det, det har jag tänkt många gånger. Det är både vackert och viktigt.”
Jag har med mig den svarta tygkasse jag fått i gåva av Finlands religionslärares förbund SUOL. På den står det med stora vita bokstäver: ”Ymmärrä uskontoja – ymmärrä maailmaa”, alltså: ”Förstå religionerna – förstå världen”.
Vi talar en stund om vikten av att känna till religioner och åskådningar för att bättre förstå vad som händer i världen, om att nyfikenhet är en nyckel till respekt och vidgade vyer, att en inte så lätt faller för enkla men fördomsfulla förklaringar om hur ”de andra” är, vad de tror på och hur de lever om en brytt sig om att ta reda på lite mer före en fäller sin dom.
Glad lämnar jag butiken med min tygkasse och funderar vidare på vårt samtal.
Visst är det viktigt att förstå religionerna såsom de tagit form i vår värld genom historien: i institutioner med läror och hierarkier, verksamhetsformer och ritualer, samhällssystem och kulturella uttryck.
Men det är också viktigt att förstå människorna för vilka de här religionerna spelar en roll i livet.
Religionerna är enhetliga, klart definierade system med tydliga gränser mellan sig endast i skolböckerna. I det levda livet är religionerna just det: levda.
De formas och förändras, tillämpas och tolkas av människor som gör dem till en del av sitt vardagsliv.
Den egna livssynen följer sällan skolbokens tillrättalagda mönster: där ingår tankar, värderingar och erfarenheter från flera olika källor, egna livserfarenheter, känslor, kunskaper och förhoppningar.
Lika viktigt som att förstå religionerna är det därför att förstå människorna.
Författaren Amos Oz citerar i sin bok Hur man botar en fanatiker (2015) John Donnes berömda 1600-talsdikt: “No man is an island entire of itself; every man is a piece of the continent, a part of the main.”
Visst stämmer det, kommenterar Oz: ingen människa är en ö, helt avskuren och fri från sin omvärld, men inte heller är hon bara en del av fastlandet. Människan är egentligen en halvö.
Å ena sidan är vi kopplade till fastlandet: vi är bundna till historien, familjen, samhällets strukturer och religiösa traditioner, könsroller, politiska och ekonomiska villkor.
Men, lägger Oz till: liksom halvöar har vi alltid den andra sidan vänd mot det öppna havet: mot nya intryck, öppna horisonter, nya möten som förändrar våra sätt att leva och förstå världen.
Därför är det viktigt att vi får och vågar förbli halvöar, det är vårt rätta element, menar Oz.
Ibland behöver vi vända oss mot fastlandet för att hitta vårt sammanhang och känna att vi hör till, ibland behöver vi vända oss mot havet ett tag och känna friheten att tänka nya tankar.
Bara så kan vi förstå världen.