Det kan löna sig att heta något på A och andra okända sidor av vårt valsystem

I det finländska valsystemet har väljarna sista ordet om vilka av kandidaterna på ett partis lista som blir invalda i riksdagen eller kommunfullmäktige. Man brukar tala om ett system med öppna listor, i motsats till system med slutna listor där kandidaterna rangordnas i förväg och partiorganisationerna har stort inflytande över vilka som blir invalda.

Tjusningen med det finländska valsystemet är att det ibland kan dyka upp röstmagneter som aldrig hade klarat sig i ett partis medlemsomröstning. Avigsidan, eller åtminstone den mindre utforskade sidan av systemet, är att konkurrensen mellan kandidaterna inom samma parti kan vara knivskarp.

Kandidaterna tävlar om synlighet hela vägen in till valkvällen, i motsats till hur det är till exempel i Sverige eller Norge där striden om vem som står på valbar plats avgjordes långt innan valet i partiernas egna nomineringsprocesser.

De finländska väljarna, som är tvungna att rösta på en bestämd kandidat, söker å sin sida genvägar för att hitta rätt i den stora mängden av kandidater.

Mot den bakgrunden är det inte konstigt att olika kandidattest som hjälper väljarna att hitta rätt blivit populära. Peter Söderlund, Åsa von Schoultz och Achillefs Papagergiou visar i en nyutkommen artikel (Electoral Studies 71/2021) att väljarnas jakt på förenkling också kan ta sig oväntade uttryck.

Studien, som omfattar riksdagsvalen 1999–2019 i Finland, visar att de personer som finns i början eller slutet av ett partis kandidatlista klarar sig bättre i valet än kandidaterna i mitten av listan. Det här gäller oberoende av om listorna är alfabetiska eller ordnade enligt någon annan princip.

Eftersom 95 procent av alla kandidatlistor är alfabetiskt ordnade, har den som råkar ha ett efternamn på A eller Ö ett bra utgångsläge när osäkra väljare står i valbåset och letar efter ett kandidatnummer att skriva på valsedeln.

Kommunalvalet i två tredjedelar av kommunerna i Finland är ganska enkelt både för väljarna och för kandidaterna, eftersom det inte går mer än drygt två kandidater på varje plats och väljarna och kandidaterna ofta har personliga band.

Men i de tjugo största städerna där över hälften av väljarna bor behöver medborgarna förhålla sig till flera alternativa kandidater än i riksdagsvalet. I riksdagsvalet 2019 kandiderade 191 kandidater i Egentliga Finlands valkrets, medan en väljare i kommunalvalet i Åbo har ungefär 700 kandidatnamn att förhålla sig till.

När kandidaterna är många blir konkurrensen om synligheten stor. Valframgången blir ojämnt fördelad mellan de kandidater som syns och de som inte syns.

I kommunalvalet 2017 i Åbo var det totala antalet kandidater 693. Av dem fick fem (ja 5!) toppkandidater, alla sittande riksdagsledamöter, tillsammans 18 procent av alla avgivna röster. I andra ändan av spektret finns 134 kandidater, nästan en femtedel av alla, som fick färre än 20 personliga röster.

Det här utgångsläget gör att både partiernas och de enskilda kandidaternas valbudgetar stiger kännbart när kommunens invånarantal överstiger 50 000. Den här konsekvensen av det finländska valsystemet har problematiska drag, för alla kandidater har inte ekonomiska möjligheter att skrapa ihop fyra- eller femsiffriga valbudgetar.

Konkurrensen om synligheten lockar också fram omogna drag hos människor som i vanliga fall är mogna och välmeriterade.

Det är sådant man sällan talar om offentligt, för det är så pinsamt, men folk som har insyn bakom kulisserna i partiernas valrörelser kan berätta om hur den inbördes konkurrensen gör att de mest banala saker, som en utebliven inbjudan till en panel, kan utlösa kriser.

I ett stort reportage om avund i Helsingin Sanomat (3.4.2021) konstaterar veteranpolitikern Liisa Jaakonsaari: ”Folk mäter sina konkurrenters tidningsannonser, räknar ut hur mycket det har kostat och undrar om kostnaden stämmer överens med det konkurrenten angivit i sin anmälan om valfinansiering”.

Särskilt smickrande är det här inte, men de finländska väljarna är så vana med att ha makten att rösta på en person att de förmodligen skulle protestera om systemet ändrades.