Fri som rymdens svala i Åbo domkyrka

Har du en favoritkyrka?

En kyrka som får din ande att vibrera när du stiger in genom kyrkdörren? En kyrka fylld av minnen från dop, konfirmationer, vigslar och begravningar? En kyrka som doftar på ett visst sätt och där det finns en kyrkbänk som känns om bara, bara din? En kyrka som känns som hemma i din kropp?

Jag har två.

Den ena är min hemkyrka i Kronoby. En gul ståtlig träkyrka som är känd för sin altarvägg fylld av färggranna och dramatiska bibliska motiv. I Kronoby kyrka är jag döpt och konfirmerad och många av mina familjemedlemmar och släktingar är jordfästa där.

Men framför allt var det i Kronoby kyrka som jag fick börja ta ansvar i församlingen, läsa texter, assistera vid nattvarden, sjunga i kör. När jag var ung tyckte jag att Kronoby kyrka är den vackraste och finaste kyrkan i hela världen. Där ville jag gifta mig och bli begravd.

Den andra är vår fina domkyrka här i Åbo. En katedral som tjänat Åboborna i mer än 700 år. Första gången jag firade gudstjänst i Åbo domkyrka var stämningen, dofterna och utrymmet annorlunda och jag kände mig bortkommen och fel. Jag kunde ingen av psalmerna. Jag kände ingen av prästerna. Jag var obekant med de liturgiska melodierna. Jag såg inga bekanta ansikten i kyrkbänkarna. Jag kom inte tillbaka på flera år.

När jag så småningom kom tillbaka var det för att mina vänner gick regelbundet i kyrkan. Jag hängde med. Vi åt lunch tillsammans efteråt. Vi diskuterade liturgin och predikan. Om jag ska vara ärlig så var det mest för vännerna som jag kom.

Så småningom anpassade sig min kropp efter de “nya” kyrkbänkarna. Psalmerna blev bekanta och jag fick nya favoriter. Prästerna fick namn och predikostilar. Liturgin blev ett sätt att möta Gud. Nattvardens känsla av att förlänga gudstjänsten försvann och blev höjdpunkten i gudstjänsten. Ansiktena i kyrkbänkarna blev bekanta Jag återkom söndag efter söndag.

Även i den här kyrkan fick jag börja ta ansvar i församlingen, läsa texter, assistera vid nattvarden och till och med predika. Det ledde till att jag idag är präst. I den här kyrkan fick jag emot min första prästtjänst och fortfarande är jag inte på väg någonstans. I Domkyrkan firade vi vår vigselandakt och våra barn trivs i barnhörnan på söndagar.

Det som jag älskar allra mest med Domkyrkan är att här är bokstavligen högt till tak. Jag kan andas. Jag får vara mig själv. Jag får vara fri. Fri som rymdens svala är jag, Gud, i dig, fri att i var mänska sveklöst älska dig (PSB 404).

På söndag firar vi pingst, kyrkans födelsedagsfest, hoppas du kan fira virtuellt med församlingen i din favoritkyrka.