Att tävla i skönhet

Jag snubblade över en artikel häromdagen om en kvinna som blev Sveriges bidrag till Miss Earth tävlingen 2020. Jag tittade på bilden av henne – en ung tjej, men ganska extrema drag, höga och runda kinder, stora läppar, långa och tjocka ögonfransar, pytteliten midja, stor byst på ett par slanka och långa ben. Det fick mig att fundera, hur det är med denna tävling, får deltagarna använda sig av skönhetsoperationer och ingrepp och ändå delta i Miss Earth, där världens, till utseende, vackraste kvinna ska koras? Det tog inte många sekunder av googlande förrän jag hade svaret. Ja. Det finns inga regler som sätter stopp för att de deltagande får genomgå hur många ingrepp som helst och ändå ha chansen att koras som världens vackraste.

Jag blev ganska förvånad, inte för att jag trodde att Miss Earth tävlingarna höll någon enormt hög moral, jag tycker inte man ska eller kan tävla i skönhet då det, enligt mej, kommer inifrån. Men att en så stor, internationell tävling inte tar ansvar och sätter stopp för skönhetsingrepp på kvinnor är helt absurt. Den första vinnaren någonsin av en Miss World tävling var finska Armi Kuusela som kröntes som vinnare 1952. Hon var 17 år gammal, och på den tiden fanns inte plastikkirurgi, fillers, botox eller ansiktslyft. Jag kan inte påstå att det var bättre förr, för tävlingen gick fortfarande ut på samma sak – att tävla i skönhet. Men signalen tävlingen skickade till kvinnor över hela världen var i alla fall naturlig. Det utseende som vann då såg ut som vanliga människor, med säregna drag.

Vad gör det med unga flickor att konstant bombarderas med bilder i medier på kvinnor som ser ‘perfekta’ ut? Jo de ställer samma krav på sig själva – de vill också se ut så. Deras läppar är inte tillräckligt fylliga, näsan är lite väl stor, ögonen kunde väl också få sig ett lyft? Den ständiga strävan efter perfektion och att nå sitt bästa jag, till varje pris, gör att skönhetsindustrin tjänar multum på kosmetika, krämer, bootox och fillers. Vissa går till och med så långt att de opererar in implantat i sina bröst, eller fettsuger lår och mage.

Det är en ond cirkel. Det är som en sjuka som drabbat en hel generation. Alla gör ju det, så varför ska inte jag få? Det blir som ett tyst krav som gnager, och bilderna normaliserar alla dessa ingrepp. Influencers skriver om sina ingrepp och tipsar som vilken salong som är bäst. Till sist ligger man där på lunchen med nålar som sticks in i läpparna med en nota på 500 euro. Det blir en form av självförverkligande, en vara som konsumeras. Några månader senare är det dags igen om man vill upprätthålla resultatet. Läpparna känns redan lite tråkiga och platta, så det är bäst att boka in en snabb behandling på lunchen. Den onda cirkeln är igång.

Det felsökande ögat är på alerten. Nu har man de perfekta läpparna, och det var ju inte så svårt. Vad kan jag förbättra härnäst? Det är så det går till när en "oskyldig" filler slutar med fettsugning. Hoppar man på karusellen riskerar du att trigga igång ett livslångt sökande efter fel och brister och ett strävande efter att få utseendet helt perfekt. Och vad finns på andra sidan av det? Jag vet inte, för jag har aldrig provat något av dessa ingrepp, men jag kan tänka mig att man så småningom inser att detta utseende som man fixerat sig vid, inte gör en hel och lycklig. Nej vet ni vad som är den billigaste och mest smärtfria vägen till ett perfekt utseende? Självacceptans och självkärlek. Då slipper vi nålarna, och vi kommer faktiskt bli lyckligare och snällare och rikare.