Det är inne att vara generalist, påstår trendspanarna
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En trendspaning flög förbi i ett radioprogram. År 2021 är det inne att vara generalist.
Radioprogrammet fortsatte med studiodiskussioner och intervjuer och när programmet var slut hade man lyckats fylla generalistbegreppet med så brokigt innehåll att det kändes meningslöst.
Vid sidan av det man i allmänhet brukar läsa in i begreppet generalist, att ha kunskap och färdigheter som är gångbara i många sammanhang, drog man in allt från vikten av klara sig själv om krisen kommer, till typiskt mångsyssleri, där intervjupersonerna beskrev hur de mödolöst rört sig från en sysselsättning till en annan utan att nödvändigtvis ha någon utbildning för det.
En sommar anmälde jag mig till en botanikvandring, tänkte att det var ett fint sätt att kombinera två intressen.
Jag har glömt de flesta växter vi lärde oss, men minns tydligt hur jag klassificerade vandringssällskapets varierande behov av att kategorisera och benämna vad vi såg.
För många räckte det gott och väl att veta att de små gula är fjällvioler och de stora gula smörbollar.
Andra hade förmodligen legat kvar på mage ett par kilometer från Treriksröset hela veckan och examinerat skillnaden mellan små, små förvillande lika gräsarter, ifall resten av gruppen inte hade manat på.
En kvinna hade packat sina saker i minst trettio olika plastpåsar som hon försökte få att rymmas i ryggsäcken.
Nästan varje rast slet hon ut alla påsar ur ryggsäcken eftersom hon alltid lyckades placera sin kaffeburk underst. Nästan varje rast växte antalet knöliga påsar, för hon lyckades alltid hitta en blomma, ett gräs eller en lav som hon ville titta närmare på senare.
För varje dag blev ryggsäcken knöligare och hennes framfart långsammare och vi som inte kunde uppbåda samma entusiasm inför den principiella skillnaden mellan små, små gräs fick emellanåt lite svårt med tålamodet.
Den dag det blev dags för en del av gruppen att ge sig i väg på en expedition för att leta efter den sällsynta Læstadiusvallmon var hon emellertid både snabb och välorganiserad.
Det var en lång och ganska trist vandring och vädret var dåligt, så flera av oss avstod. Mot kvällen när vallmoexpeditionen återvände utan att ha sett en enda vallmo var hon fortfarande full av energi.
Bland alla människotyper som finns på vårt jordklot finns det också en sällsynt art som blir överlycklig av att nästan ha sett en blekgul vallmo.
Læstadius med vallmon och Læstadius med väckelserörelsen är för övrigt samme man. Jag kunde ha berättat om tiotals vardagsnamn på Læstadius och hans sentida anhängare som ljöd över en skolgård – ”Lars Levi, utan TV”– men lät bli, eftersom jag bedömde att ingen i gruppen skulle ha förstått finessen i den kategoriseringen.
Förmågan att kunna växla mellan finmaskiga och grövre kategoriseringar är en central kompetens i många delar av livet.
Det gäller att förstå när det är läge att, i överförd bemärkelse, fördjupa sig i de principiella skillnaderna mellan små, små gräs som för en utomstående ser nästan identiska ut, och när det räcker med att bara tala om gräs.
Eller att inse när det är värt att lägga ner tid och energi på att personligen leta efter en sällsynt vallmo och när det är läge att nöja sig med vetskapen om att den växer högt uppe på ett fjäll och blommar under gynnsamma förhållanden.
Under det senaste halvåret har flera centralt placerade bedömare inom kommunerna, till exempel Pargas stadsdirektör Patrik Nygrén i en intervju för Kommuntorget, oroat sig för att generalisterna blir färre och ensakspolitikerna fler inom kommunalpolitiken och att det gör det svårare att fatta långsiktiga beslut.
Ur organisationernas och samhällets synvinkel ligger generalisternas värde i att de förstår behovet av specialkunskap och bredden av intressen, men klarar av att väga samman dem till en helhet.
I kommunernas mångdimensionella verklighet är det alldeles nödvändigt. Om generalist är det trendigaste man kan vara 2021 borde det därför vara goda nyheter för det kommunala beslutsfattandet.