Vetenskaplig konsensus?

I slutet av 1800-talet hade fysiken utvecklats så långt att många vetenskapsmän öppet trodde att fysiken hade blivit ”färdig”.

Newtons mekanik var förbluffande bra på att förutsäga mycket komplexa makroskopiska företeelser, konserveringslagarna för rörelsemängd och massa var allmänt accepterade, den fysikaliska optiken (linser och ljusets brytning i olika medier) kunde förstås tack vare Maxwells fyra ekvationer som ligger som grund för elektromagnetiska vågor och termodynamiken verkade förutsäga alla experiment.

Det fanns inget kvar att förstå i grunden.

För vetenskapen återstod bara att fila på naturkonstanterna och uppnå bättre noggrannheter i mätningarna.

Allt kunde förstås genom att modifiera de existerande teorierna. Trodde man.

Några besvärliga fakta kunde dock inte förbigås. Energidistributionen i svartkroppstrålnings­spektrumet och den fotoelektriska effekten kunde inte beräknas med den då kända elektromagnetiska teorin.

Upptäckten av elektronen (Thomson), radioaktivitet (Becquerel, samt Marie och Pierre Curie), röntgenstrålning (Röntgen) tillsammans med Rutherfords spridningsexperiment visade att den odelbara atomen kanske var så odelbar man trott.

Att därtill Michelson och Morleys experiment visade att etern, som hade postulerats som ett medium för att ljusvågorna skulle kunna propagera, inte existerade.

Den klassiska fysiken räckte inte till! Dessa experiment lade grunden för nya tankesätt som ledde till uppkomsten av kvantmekaniken och relativitetsteorin.

Hur kunde det då se ut i början av 1900-talet när dessa nya revolutionerande idéer framlades och diskuterades? Utan tvekan var diskussionerna väldigt intensiva under Solvay-konferenserna 1911 och 1927, där grunden för det som idag kallas den moderna fysiken diskuterades.

Säkert uppstod friktion mellan olika vetenskapsidkare som hade olika tolkning av hur fragmentariska idéer passar in i den stora bilden.

När jag deltog i min första vetenskapliga konferens inom området ledande polymerer så var den stora tvistefrågan hur stor bindningsenergi excitationer i organiska material har?

Frågan kan tänkas trivial, men gick tillbaka på hur mycket man kan approximera bort när man analyserar konsekvenser av elektronstrukturen i dessa material.

Den teknologiska relevansen och tillämpbarheten för materialen i olika komponenter var uppenbar.

En kväll av den veckolånga konferensen var bokad för att debattera denna fråga. Blivande Nobelpristagare och andra tunga forskarnamn steg i tur och ordning upp i den stora festsalen och presenterade data som visade på antingen mycket låg eller mycket stor bindningsenergi.

Debatten var tuff och ibland ganska högljudd men debattkvällarna präglades alltid av en saklig diskussion och avslutades oftast kring en matbit i någon närbelägen restaurang.

Alla fick komma till tals och många satt och lyssnade noggrant för att skapa sin egen förståelse.

Kritiska kommentarer om resultat och frågor lades fram, men alltid under den självklara vetenskapliga premissen att bevisbördan ligger hos den som för fram ett påstående eller tolkning av data.

Bindningsenergidebatten blev inte klar den kvällen. Den fortsatte ännu i flera år för att så småningom sakta men säkert ebba ut.

Konsensusuppfattningen blev att bindningsenergin är medelstor, ca 0,3–0,5 elektronvolt.

Vissa saker är lättare att hitta en gemensam förståelse kring. Andra diskuteras längre.

Gemensamt för konsensusuppfattningarna är att de har grundligt diskuterats bland forskarkåren tills enighet i stora drag uppstår.

Ingen omröstning sker, sällan skrivs det dokument som avslutar debatten eller presskonferenser där en utgång annonseras hålles.

Forskarvärlden accepterar helt enkelt utgången av den evidensbaserade diskursen och förpassas till den samlade och verifierade ”kunskapsbanken”.

Det uppstår alltid debatter kring nya rön som tar en viss tid innan de kan anses vara belagda. Ju viktigare fråga, desto livligare debatt, precis som det skall vara.

Inom klimatforskningen finns det många delområden där det råder delade meningar inom vetenskapskåren, om storleken och osäkerheter kring drivfaktorerna som påverkar klimatförändringen och återkopplingsmekanismerna för att nämna några.

En sak är man dock enig om. Människan orsakar klimatförändringen genom förbränning av fossila bränslen. Där råder konsensus.

Detta kan vara bra att komma ihåg även då vi återigen njuter av en tillfälligt kallare vinterperiod.