Mot en okänd framtid

Då jag avtjänade min värnplikt i Dragsvik sommaren 1970 skrev jag och fick jag brev så gott som varje dag.

Brevväxlingen gick mellan min blivande hustru och mig. När jag satte mitt brev i lådan för utgående post i garnisonssjukhuset, där jag då tjänade som sanitetsundersergeant, kunde jag räkna med att brevet nådde fram följande eller allra senast nästföljande dag.

Idag kan vi inte lita på att postgången är så snabb. Många har istället övergått till att kommunicera över nätet.

Då vi sänder iväg ett brev, eller idag ett meddelande per epost, utgår vi från att vi kan lita på en framtida händelse: brevet kommer inom beräknad tid att nå sin destination.

I ett välordnat samhälle kan vi känna att vi har kontroll inte bara över nuet utan också över framtiden. Postgången för femtio år sen är ett kanske mindre centralt men ändå talande exempel på det här.

I vår högteknologiska del av världen räknar vi med att framtiden sällan för något helt oförutsägbart med sig. Vi gör upp säkra planer och vi kan utgå ifrån att det mesta i vår framtid kan kontrolleras.

Skulle vi försättas tvåhundra år tillbaka i tiden så skulle världen och verkligheten te sig helt annorlunda.

Framför allt är det utvecklingen inom vetenskap och teknik som vi kan tacka för det här. Kontrollen över framtiden har gett oss individer en frihet att nå önskade resultat som inte tidigare var möjlig.

Att kunna kontrollera framtiden ger oss trygghet. Vi vet vad som kan hända. Men det gör oss också sårbara på ett annat sätt än människorna var för tvåhundra år sen.

Då var framtiden ständigt osäker. När något oväntat inträffar idag är vi oförberedda. Vi har inget säkert skyddsnät att falla tillbaka på.

Året 2020 har satt vårt kontrollbehov på stora prov. Hela den kända världen mötte något dittills okänt, som satte oss alla i fara. Livet som vi lärt känna det skakades i sina grundvalar.

När det här skrivs är en lång rad gränser i Europa stängda, efter att under året öppnats, sedan de redan en gång tidigare stängts.

Kapplöpningen efter ett säkert vaccin mot covid-19 tänder nu hoppet om att mänskligheten igen skall få kontroll över framtiden. Ännu vet vi inte hur det går.

Hur än utvecklingen under år 2021 kommer att gestalta sig tror jag att vi som idag lever i Norden fått en tankeställare. Och kanske vi också fått en viss träning i ödmjukhet.

Vi människor kan sist och slutligen inte behärska allt. Vad framtiden för med sig är i vissa hänseenden oförutsägbart.

Världsreligionerna har en del att ge oss på den här punkten. Vi kan se på dem som mänsklighetens olika försök att komma till rätta med livets alla sidor, de kontrollerbara lika mycket som de okontrollerbara.

Hos dem finns därför värdefull samlad vishet som fungerat och fortfarande kan fungera som livsgrund för oss enskilda individer. Det gäller inte minst när framtiden känns osäker och skrämmande.

Också den kristna kyrkan hjälper oss att acceptera en okänd framtid. Den som deltar i en gudstjänst kan ibland få höra prästen mässa: ”…för hunger och farsoter, för krig och våldsdåd, för uppror och söndring, för frost och oväder… bevara oss, milde Herre Gud”

Fromma, naiva förhoppningar, tänker kanske någon. Ett sätt att erkänna vår utsatthet, men också ett sätt att vila i tillit till den Gud som har framtiden i sin hand, tänker någon annan.