Första offret
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Under de senaste 60 åren har jag med växlande framgång följt med och försökt förstå internationell politik. Det började kring 1960 och orsaken var alldeles säkert John F. Kennedy. Tidigare galjonsfigurer i internationell politik föreföll ganska avlägsna: äldre, för att inte säga direkt gamla herrar. Kanske Kennedy inte var så ung, men i jämförelse med det övriga gardet var han någonting helt annat.
Men att försöka förstå dynamiken i internationell politik har inte så mycket med ålder eller utseende att göra. Det behövs exempel, fallen som visar vilken riktning politiken plötsligt kan ta.
Nu har vi ett väldigt illustrerande exempel.
De senaste fyra åren har inneburit betydande förskjutningar i kraftfälten. Demokratiförhoppningarna har kommit på skam. Den palestinska befolkningen internationellt erkända rättigheter under israelisk ockupation har skjutits åt sidan. Vladimir Putin har känt sig säker i sadeln och kunde därför också med hänsynslös effektivitet ingripa i det syriska inbördeskriget. Viktor Orbán kunde kasta ut det av landsmannen George Soros finansierade europeiska universitetet. Recep Tayyip Erdogan kunde som president i ett NATO-land plötsligt inleda samarbets- och vapenförhandlingar med Ryssland.
Men plötsligt vänder vinden och vi vet att den egentligen vände medan man i Förenta staterna kämpade med att räkna presidentvalets röster. Donald Trump kommer säkert i all framtid hävda, att han lurades eller bedrogs på valsegern. Men satraperna, som under de senaste fyra åren har känt sig befriade från den internationella rättens förpliktelser, klarade nog av att se vad klockan var slagen och hur röstsedlarna fördelades.
Vi lever alltså i den lite förbluffande situationen att Joseph Bidens internationella inflytande känns av redan innan han har svurit trohet till Förenta staternas författning. Erdogan kom med sin första vänlighetsinvit i riktning EU nästan medan rösträkningen i delstaten Georgia ännu pågick. Nu förnyade han inviten, eftersom också senatorsvalen i den traditionella sydstaten Georgia gick demokraternas väg.
Redan i november var kommentarerna till Erdogans nya tonläge ganska negativa i Europaparlamentets korridorer och jag förväntar mig ingen större entusiasm under de närmaste veckorna. Varför?
Under ytan i Erdogans turkiska politik kan man skönja en strävan tillbaka till det ottomanska väldets glansdagar. Det var inte en tillfällighet att Turkiet ingrep i den libyska konflikten och bland annat hindrade ett tyskt Nato-flaggat örlogsfartyg att inspektera lasten på ett av den turkiska flottan beskyddat lastfartyg, som med största sannolikhet transporterade vapen till Libyen – mot en internationell överenskommelse. Och det var inte heller någon tillfällighet att Erdogan anlände till Baku för att delta i de militära festligheterna i anledning av den (egentligen) turkiska segern i det senaste kriget kring Nagorno-Karabach.
Allting passar alltför väl in på Erdogans ottomanska dröm. Det riket gick definitivt under 1922 och en av de kvalificerade gissningarna har gått ut på att han vill fira minnet storslaget på årsdagen hundra år senare. Men nu makuleras kanske de redan tryckta inbjudningskorten.