Årets bristvara

Minns du den där känslan man känner när man skrattar tillsammans? Den där känslan man känner när man rör vid en annan människa, vare sig det är i formen av en kram eller en handskakning. Den där känslan man känner när man träffar sina kolleger på arbetsplatsen, eller sina studiekompisar på campus. Den där känslan som är så viktig, men som under det senaste året blivit något av en bristvara.

När jag under året som gått pratat med vänner och bekanta om hur det står till har jag ofta sagt att den sociala distanseringen inte tagit så hårt på mig, att jag trivs bra hemma. Många av mina vänner har sagt detsamma. Jag brukar säga att det ju ändå är ganska skönt att kunna jobba hemifrån. Och ibland menar jag det verkligen. Det finns stunder då jag njuter av att bara få vara hemma, och det tror jag att de allra flesta gör ibland.

Ändå finns det stunder då jag bryter ihop. Stunder då jag tänker på hur man tidigare inte behövde börja jobba direkt då man ätit frukost. Man kunde byta några ord med sina studiekompisar mellan föreläsningarna. Man hade sällskap på kaffepausen. Man besökte sina nära hemma hos dem – inte utanför deras hem, på ett säkert avstånd från varandra.

När vi har tvingats att ransonera den närhet vi har att dela ut, behöver vi lära oss att noggrannare se till varandra – men också till oss själva. Det här strävar kristenheten efter genom att söndag efter söndag samlas till gudstjänst. I gudstjänsten samlas människor med olika bakgrund och livssituation och bildar tillsammans en gemenskap. I den gemenskapen kommer deltagarna inför Gud – men också inför varandra. Fastän jag inte känner den gamla damen som brukar sitta bredvid pelaren i kyrkan erfar jag ändå en känsla av närhet när jag i gudstjänsten får önska henne Guds frid.

När gudstjänsten tvingades övergå till det virtuella försvann den ena halvan av gudstjänstens mening – gemenskapen med andra människor. Att den fysiska gemenskapen upphört, i kyrkan, i arbetet eller på campus, kan bli en tung börda i det långa loppet. Och det loppet har vi redan löpt i snart ett år.

Människan behöver både fysisk och emotionell närhet. I boken Den enklaste glädjen, skriver författaren och pastorn Tomas Sjödin: När vi kommer nära varandra blir sprickorna synliga.

Med hänvisning till Sjödins ord vill jag idag uppmuntra dig att fundera på om du har någon nära dig som du kan skänka av din närhet till – eller om du själv behöver söka dig till någons närhet. För utan närhet kan man inte se den brustna människan, och utan närhet kan den brustna människan inte bli hel.