Nagu på löpande fot
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det finns många anledningar att springa. Att stärka immunsystemet, i dessa tider. Att hålla sig i form, i alla tider. Att förlänga det roliga livet. Att bygga upp energi och styrka för allt det skojiga livet har att erbjuda. Att vara social med andra löpare, att uppleva årstiderna, att få utlopp för sin nyfikenhet och upptäckarglädje.
Möviken runt hemma i Nagu är min favoritlöpsträcka, och jag springer den tiotals gånger om året. Oftare springer jag bara min löpsträcka hemma i München. Under resor (ni vet, det där endel av oss ibland gjorde före corona) upptäcker jag området kring hotellet på löpande fot.
År 2020 blev det inte mycket rest, men nog lika mycket sprunget som alltid. Jag lovade mig för över tio år sedan att varje månad springa över 100 km, och har sedan dess hållit mitt löfte alla månader utom två. Vanans makt är stor.
Löpande är skojigt i sig, men det finns många sätt att ytterligare krydda anrättningen. För egen del brukar jag teckna upp sträckorna med Sportstracker och telefonens GPS, och rita in rutterna på kartan. I början av 2020 fanns det uppteckningar av Norrstrandsvägen, största delen av Högsar, Hangslaxvägen, vägen till Kirjais och diverse småvägar på Storlandet.
Under andra halvan av maj kom den nya impulsen. Äntligen tillät coronaläget att jag kunde flyga till Finland igen. Båten låg ännu i Retais i vinterförvar. Den måste hämtas! Äger ingen bil, och bussen ides jag inte passa, så av stundens ingivelse sprang jag till Korpofärjan, 14 km. Nyttomotion, lär det ska heta.
Under löpningen hinner man tänka. Min tanke blev att löpandes teckna in alla Nagus vägar på kartan. Nu fick jag ju redan hela Skärgårdsvägen sprungen ända fram till Korpofärjan. Lillandet runt bongades så att jag åkte buss till Prostvik, och sprang tillbaka via Käldinge. Drygt 20 km. Ett föredrag på Grännäs kombinerades med en löpning runt Druckis och längs vägen till Högsar färjfäste; tidigare löpningar på Högsar hade alltid startat från färjan, efter att jag cyklat dit. Och rätt ska vara rätt, ska vägarna ritas springande och inte cyklande, så ska de.
Sommarens vackraste löptur upplevde jag en tidig augustimorgon, kring soluppgången. En avhämtning av båten från Kirjais Bystrand kombinerades med cykeltur dit, samt löpning från Bystrand till Ytterstholm och Österudda och tillbaka. Sällan har jag upplevt en så vacker löptur! Tystnad, skönhet, värme, dansande älvor, ljus och skuggor.
Men löpning funkar varje årstid. I oktober stod Vallmolandet i tur. Efter ett otal varv runt Vallmo i kajak kändes det fel att inte ha upptäckt Vallmo landvägen. Sagt och gjort.
Nu är mängden vita fläckar i Nagu ytterst få. Käldinge-Öjen-Sandö cyklade jag förra seklet, nu ska det springas. Till Krook har jag hittills inte sprungit, och mina förfäders Högsar har ännu ett fåtal osprungna vägar. Ej heller Ramsö-Käldö får längre vara vitt på kartan.
Slutsatsen: Det finns spännande och vackra upptäcktsresor hemma i Nagu, rakt framför näsan! Lokalkännedomen ökar, kostnaden är obefintlig och utbytet stort.
Fast varför det måste till en pandemi för att jag ska inse allt detta och börja renodla upptäckandet av Nagu på löpande fot, det kan man förstås fråga sig.