En övning i stoiskt lugn

Stoiskt lugn är vad som behövs då man ska få internet att fungera. Telebolag världen över har förfinat konsten att drilla sunt tänkande människor till sadistiska byråkrater, som bombarderar kunden (som aldrig har rätt) med ett frågebatteri som hade fått DDR:s gränsmyndigheter att blekna av avund.

Telia är inget undantag. Lyssna nu på min klagosång! Vad jag råkat ut för är föga unikt, jag skiljer mig knappast från övriga kunder, annat än att jag beskriver mina prövningar i ÅU.

Bakgrund: Jag bor i Nagu på sommaren, annars i München. Har inte haft finskt GSM-nummer på femton år. I mars var jag för första gången i Nagu sedan senhösten, för att klippa mig hos Rosie och kolla att allt står rätt till i huset. Det gjorde det inte, nätet hade slutat fungera – efter att det fungerat felfritt i flera år.

Ett samtal med Telia redde ut saken, efter sedvanligt köande då en elakt hurtig robottant varje minut försäkrar att Telia gör sitt bästa att för att svara rappt. Efter minst ett dussin upprepningar låter budskapet lite ihåligt.

Till sist svarade en farbror, som redde ut att min DSL slutat fungera redan i november och nu bör ersättas av ett hybridmodem, som dessutom ger dubbelt så bra fjång på nätet. Är det svårt att installera? Nej! Bara att plugga i, försäkrade farbrorn.

Hemma i München bad jag vänner i Nagu avhämta hybridmodemet på Skärgårdsbokning, alltså de som tagit över efter det fordom stolta postverket. Det tog ju ett antal mejl och kontakter med både Skärgårdsbokning och vännerna, men de hjälpsamma vännerna levererade apparaten. Familjen var redan i upplösningstillstånd, för wifi är ju ett behov som ligger längst nere i Maslows behovshierarki, före andningsluft och dricksvatten. Det står ju i 1919 års regeringsform att "Medborgare i republiken Finland skola oavbrutet och på enahanda grunder givas rask tillgång till internet".

Hybridrouterjäveln fungerade inte. Stänga starta på nytt. Nix. Andra hävdvunna regndanser hjälpte inte heller. Ringde Telia på kvällen, blev utkastad efter 25 min i telefonkö.

Nytt försök på morgonen. Tanten ville tala finska, fastän jag tryckt två för svenska. Hon frågade efter personnummer, jag gav det, hon sa att jag inte har några tjänster.

Jag sa att jag då kan ge kundnumret. Hon sa "är det ditt kundnummer?", jag sa "är det du eller jag som ställer frågor?".

Hon undrade vad det är för router. Jag sa att jag kan gå ut i uteförrådet för att se efter, för att hjälpa henne. Hon sa att hon inte behöver veta något om utseendet.

Jag sa vänta nu, håsa int.

Harpan började gnälla om att jag skulle lugna mig. Jag sa att hon nog inte gör mycket för att hålla mig lugn.

Hon pratade i mun på mig och hotade hänga på och jag nästan viskade att hon skulle hålla sig lugn. Hon sa JAG ÄR LUGN!

Jag läste upp vad apparaten hette och hon sa "den funkar inte".

Varpå jag sa att just det händelsevis råkar vara orsaken att jag ringer Telia.

"Men den kommer ju aldrig att fungera för det finns inte ADSL på din adress"

"Nå varför i friden sände ni då denna router åt mig?"

"Ja vår teknik har då sålt något som inte fungerar. Ni kan skicka tillbaka apparaten till Telia."

"Och hur löser du problemet då?"

"Jag kan tala med tekniken och säga att de sålt något som inte fungerar"

"Och hur hjälper det?"

"Ja det hjälper ju inte dig förstås, det förstår du väl?"

"Och vad tänkte du göra för att lösa problemet?"

"Det finns 4G."

"Varför sa ni inte det i mars, då ni tråkade denna icke fungerande apparat?"

"Man ska inte skrika åt kvinnor!"

"Vilken tur att detta samtal är bandat, då kan man ju märka vem det är som skrikit här."

"JAG HAR INTE SKRIKIT!"

"Nänä jojo, jag märker att vi nog inte hittar nån lösning här. Hej då!" (vilket jag yttrade på finska, ett språk jag i ett tillstånd av helig upprördhet inte behärskar särdeles väl). Mig undras hur den stoiske tänkaren Marcus Aurelius hade skött sina internetaffärer.