Håll Putin och Pusjkin isär!

Varenda ryss med hut i kroppen skäms just nu ögonen ur sig. För oss icke-ryssar gäller det att hantera situationen på rätt vis. Det är nu Europas och frihetens öde avgörs.

Vi finländare har en svår sits. Nej, jag tänker inte på vår 1300 km långa gräns med den stora grannen i öster. Jag tänker på vår egen historia, som gör det svårt för oss att förstå hur det är att skämmas för sitt land. Vi har i stort sett inget att skämmas för. Okej, vi har åkt snålskjuts på den vite mannens världserövring i stort, och våldet på bägge sidor av inbördeskriget är inget att stoltsera med. Men vi har inte förgripit oss på grannfolk eller underkuvat kolonier på något sådant sätt som skulle hjälpa oss begripa de skamkänslor ryssar nu grips av.

Allt detta kryper under skinnet på mig. Jag bor i Tyskland, ett land som ägnat sig åt Vergangenheitsbewältigung för att hantera sina skamkänslor sedan 1945. Jag har under de senaste 20 åren fått många ryska och ukrainska goda vänner. Och nu kurar min halvukrainske sons kusiner ihop sig i källaren i huset utanför Charkiv, 30 km från ryska gränsen, med en avväpnad rysk pansarvagn bland tomaterna i trädgården utanför huset jag besökte i fjol somras.

Som jag skrev i krönikan om "Ukrainas sämsta startup" är det inte en hundraprocentig sanning att ukrainare och ryssar är brödrafolk. Men en närmare relation folk emellan är svår att föreställa sig. Min son Felix' morfar är väldigt typisk för Charkiv i det att han har ryskt pass, talar ryska med familjen (och mig) och har massor av släktingar i Belgorod en liten bit norr om gränsen. 

Följden: Man må vilja läxa upp sin lillebror hur mycket man vill, men ingen god broder vill fysiskt skada sina syskon. Putins undersåtar har törhända duperats att tro att lillebror begått hyss eller umgåtts för mycket med grannfamiljen. Men de kan för sitt liv inte tro att han måste slås blodig och få armen bruten när lite smisk skulle räcka.

Anna-Lena Laurén säger att Ukrainakriget är början på slutet för Putin, och hon har säkert rätt. Det du och jag kan påverka är hur länge slutet ska pågå. Oavsett om Hitlers slut började 1939 eller vid Stalingrad någon gång mellan 21.8.1942 och 2.2.1943 torde vi kunna enas om att slutet räckte för länge. Alltför många dog.

Nu är tiden inne för att stöda dem som kan påverka historiens gång i Ryssland. De modigaste ryssarna demonstrerar och är redo att bli tillfångatagna av Omon. Ju fler som demonstrerar, dess svårare blir det för Putin att hålla greppet.

Ur ryssens synvinkel demoraliserande bilder och filmer kretsar på nätet. En gammal ukrainsk babusjka som i närheten av Gammalsvenskby utanför Kherson läser lusen av en mållös rysk soldat. En av den ukrainska armén ännu inte förstörd rysk pansarvagn som på öppen gata avsiktligen kör över en mötande personbil, vars allvarligt skadade chaufför – en äldre man – omhändertas av ukrainska civilpersoner. "It takes two to tango", heter det, men här dansar ryssen helt ensam på discogolvet.

Det som vore ytterst oklokt nu är att ta avstånd från allt ryskt. Allt tyskt är inte besudlat av Hitler. Gör skillnad också på Putin och Pusjkin!

Det som inger mig hopp för Ukraina är den unisona våg av medkänsla som mött Ukraina. Facebook-like-aktivism är ju bekväm och föga förpliktande, men ju mer publikt alla förfasas över barbarin hos diktatorn öster om Vaalimaa, desto snabbare faller han. Ju mer trubbigt det blir –om det blir till ett allmänt rysshat – desto längre kan diktatorn behålla sitt stöd.

Glöm inte att ukrainaren är offret. Men förakta inte gemene ryss. Nu levande ryssar har förstås en större andel i Rysslands moraliskt förkastliga anfallskrig mot Ukraina, än nu levande finländares andel av Finlands ärofulla försvarskrig mot Ryssland 1939-40 och 1941-44.

Min tanke: Tig inte, av missriktad hänsyn. Men försök föreställa dig hur det vore att skämmas för sitt fosterland, och ta hänsyn till det. Och gör inte gemene ryss till fiende, det driver hen förr eller senare i händerna på Putin.