Är Ukrainas sak vår?

Ukrainas sak är vår. Detta enligt min äldre, halvtyske son Alexander. Han tänker stort, och han har ett samvete som anstår en snart trettio år gammal tänkande varelse. Och med "oss" avser han sina båda fosterland, Finland och Tyskland. Av dessa hade Tyskland före Scholz epokgörande tal på söndagen inte mycket att skryta med, men det hör inte hit.

Det som hör hit är grundfrågan, som inte är retorisk utan pragmatisk: Är det verkligen så att Ukrainas sak är vår? Eller, för att precisera: gäller det att stoiskt resignera, med logiken att man ändå inte kan göra något meningsfullt åt händelsernas gång i Ukraina? Eller finns det något man kan göra, och i så fall vad?

Läsaren väntar sig säkert att jag hävdar att det nog finns något att göra, och jag vill ogärna göra någon besviken. Men jag vill först beskriva hur jag resonerar.

Det är besvärligt att tänka. Det är bekvämare att låta någon annan tänka åt en. Just nu låter den ryska offentligheten Putin göra tänkandet. Den tyska offentligheten överlät tänkandet åt Hitler 1933-45. I rätt sällskap vågade man kanske skaka på huvudet, men i det stora hela lät man händelserna ha sin gilla gång. Man följde order.

Finland har också underkastat sig antydda maktmedel. Undfallenhetsmän under ryska tiden, lite alltför frikostig finlandisering under 1970- och 1980-talen. Vi blev så kuvade att vi slutade tänka. "Det kanske är bäst att inte fråga sig om det vore klokt att ansluta sig till Nato, för ryssen kan ta illa upp."

Efter att jag på France 24 i morse skymtat svärfars hus bakom två sönderbombade ruiner, konstaterar jag dels att undfallenhet inte burit Ukraina långt, dels att Nato inte skyddar icke-medlemmar. Och jag konstaterar att alla länder västerom järnridån naivt underskattat faran från Putin och Ryssland. Vi har varit alltför slappa alltför länge. Vi har låtit varningsklockorna förbli abstrakta.

Nå, vad hävdar Kaj att var och en av oss kan göra? Vi kan och bör donera pengar och kläder till armén och flyktingorganisationerna, klart. Vi kan också demonstrera och publikt beskriva kejsarens nya kläder. Hur liten vår egen sfär än är, kan vi visa vår solidaritet med Ukraina. Exempel: Idag såg jag "en rysk flagga" på Nagu segelsällskaps brygga. Under en vit skylt fanns en blå och en röd. Vitt-blått-rött, Ryssland, huj! Ändra det röda till gult. Blått och gult, Slava Ukraini!

Jag föreslog att NSS dessutom skulle skriva några välkomstord för Nagu hamns ryska resp. ukrainska gäster. På ryska tänker jag mig frasen som yttrades av tretton lätt beväpnade gränsbevakare på en ukrainsk variant av Bengtskär: »??????? ???????, ??? ?????!» ("Dra åt helvete, ryska båt!"). Tyvärr stupade de allihop, men den ukrainska armén har återtagit sitt Bengtskär. På ukrainska kunde det passa med »??????? ?????????? ??????» ("Vi välkomnar ukrainska båtar").

Jag hävdar också att vi möjligast konkret ska insupa Ukrainas vardag. Vi kan ta vara på deras galghumor. Ukrainska söndagsteven berättar om ett nytt turistprogram speciellt inriktat på ryska turister: Se Kiev och sedan dö!

Och så har vi det nya ukrainska namnet på Molotov-cocktail: Bandera Smoothie! Stepan Bandera (mördad 1957 av KGB i München) har de senaste dagarna retroaktivt blivit populär också i östra Ukraina. Och, tro det eller ej: De hemlösa i Ukrainas tredje största stad Dnipro (Dnjepropetrovsk) har på eget initiativ börjat samla in tomflaskor, just för Bandera-smoothie. Söndagsteven bidrar med receptet.

Min doktrin: Bara om vi tänkande människor aktivt tar in kriget i vårt medvetande, och för det vidare till dem som omger oss, kan vi på sikt behålla Europas och vår egen frihet. Ergo: En solidaritetsyttring med Ukraina är inte alls rent altruistisk, utan absolut i vårt eget egoistiska intresse.

Slava Ukraini. Herojam slava! [*]

[*] Den ukrainska hälsningen "Ära till Ukraina" bör besvaras med "Hjältarnas ära!".