Kanske är det ett kollektivt trauma som gör att vissa Åbobor är långsinta

Sitter på tåget till Helsingfors och kan inte undgå att höra det utan hörlurarna som jag glömt hemma. En Åbobo talar i telefon och säger sig vara på väg till den nya huvudstaden. Det är ett uttryck jag noterat slående ofta sedan en helsingforsare för många år sedan frågade mig vad som förklarar att Åbobor verkar ha ett inneboende behov av att hänvisa till Helsingfors som den ”nya” eller ”tillfälliga” huvudstaden.

Jag hade aldrig tänkt på saken tidigare, men hen hade rätt. Åbobor har en förkärlek för att – medvetet eller omedvetet – avvisa Helsingfors. Ibland, om man vill lägga in en extra stark värdering, säger man att man reser österut. Öst – det väderstreck som i det västeuropeiska kollektiva medvetandet historiskt symboliserat motsatsen till det civiliserade väst.

Kunde inte besvara frågan men det förefaller som att flytten av Finlands huvudstad från Åbo till Helsingfors för mer än två sekel sedan tillfogade Åbobornas kollektiva självbild ett svårläkt sår. Även om Åbo under svenska tiden inte hade formell status som huvudstad var staden Sveriges östra riksdels självklara politiska, kulturella och ekonomiska centrum.

Denna status fortlevde efter 1809, när den ryska överheten skulle etablera sig i det nyerövrade Finland, i Åbo representerat av generalguvernören och senaten. Även den gamla akademin tilldelades ökade resurser som ett inslag i ryssarnas pacificeringspolitik som syftade till att göra finländarna till lojala undersåtar genom att set till att de hölls nöjda i sin nya geopolitiska ställning. I Åbo öppnades 1812 också ett praktfullt Societetshus, det nuvarande stadshuset, där stadens och storfurstendömets elit kunde frottera sig med de i staden stationerade ryska ämbetsmännen och officerarna.

Åbos glansperiod som rysk provinshuvudstad blev dock kortvarig. Det blev tidigt klart att den ryska överheten ansåg att staden, med sin geografiska närhet och sina livliga kontakter till Sverige, inte lämpade sig som huvudstad för ett ryskt storfurstendöme – särskilt inte med de krav på en återerövring av Finland som hade fotfäste i vissa svenska kretsar.

Redan 1812 beordrade Alexander I att Finlands huvudstad skulle flyttas till Helsingfors, längre bort från Stockholm och närmare Sankt Petersburg. Där skulle man låta bygga ett nytt monumentalt centrum kring Senatstorget, som kom att symbolisera det ryska imperium som Finland nu var en del av.

Detta centrum byggdes upp från grunden, i en stil som efterliknade den arkitektur som var på modet i Sankt Petersburg och Moskva. Det dröjde till 1819 innan byggandet framskridit så lång att flyttlasset kunde avgå från Åbo.

Med eliten försvann en stor del makten och glansen, men som tröst i sorgen fanns universitetet kvar i Åbo. Den gamla akademin, fram till självständigheten Finlands enda universitet, var fortfarande nationens självklara intellektuella centrum. Så föreställde sig de flesta att det skulle förbli. I Åbo skulle universitetssamfundet verka på behörigt avstånd från den politiska makten i Helsingfors, på ett sätt som motsvarade Uppsalas distans till Stockholm eller Oxfords och Cambridges till London.

Mindre än tio år senare kom dock följande bakslag för Åbo. Efter Åbo brand 1827 flyttades också universitetet till Helsingfors, närmare makteliten som i riktning mot strängare övervakning. Med sig i flyttlasset hade man Solennitetssalens dörrar, något Åboborna har haft svårt att glömma och förlåta.

Åbo var nu reducerad till en landsortsstad vars ledande skikt under resten av storfurstendömets tid närde drömmar om att återupprätta åtminstone en del av stadens forna status. När två nya universitet – ett finsk- och ett svenskspråkigt – grundades i Finland under åren efter självständighetsförklaringen var det ingen slump att båda placerades i Åbo.

Huvudstad lär det ändå inte bli av Åbo igen. Det trauma över detta som lever kvar förvärras förmodligen av att helsingforsare, med en självtillräcklighet som präglar huvudstadsbor i alla länder, knappast kunde bry sig mindre om Åbos forna status. Från huvudstadens perspektiv saknas det behov av ömsesidig självhävdelse som präglat Åbos och Tammerfors kamp om ställningen som Finlands ”andra” stad. Om allvaret i denna kamp vittnar inte minst den legendariska Ei-turkulainen osakunta vid Tammerfors universitet, en nation som är öppen för alla som vill ta avstånd från Åbo. I alla fall tidigare reste nationen årligen till Åbo för att i samlad trupp hoppa på salutorget för att få Åbo att sjunka ner i gyttja. Sådant gör man kanske inte nu – när corona härjar och Åboborna dessutom självmant har förvandlat Salutorget till en grop.

Kanske är det samma kollektiva trauma som gör att vissa Åbobor, ifall att de skulle råka fatta tycke för Helsingfors, erkänner detta endast med förbehåll eller något motvilligt. Själv fortsätter jag min resa mot Helsinki Central där jag utan några som helst skrupel uttrycker min förkärlek för Finlands huvudstad. Varefter jag lika nöjd återvänder till Åbo igen.