Ärelystnadens kostnad
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Helsingfors var den första staden i Finland som utlyste klimatnödläge i fredags. Dessa symboliska deklarationer har gjorts i hundratals städer runtom i världen och många kommuner i Egentliga Finland funderar på att följa detta exempel.
I regeringsprogrammet finns inskrivet att Finland skall vara kolneutralt senast 2035. Detta skulle betyda en åtta procents sänkning årligen. Enligt Näringslivets forskningsinstitut sjunker utsläppen dock endast med 2 procent per år. Målsättningen kommer alltså inte att nås utan radikala åtgärder.
Vi har redan fått en försmak av dessa åtgärder. Skattehöjningar på bränsle och värme-olja leder till ökade kostnader för resande och boende, men de som påverkas mest är industrin och energiproduktionen.
Satsningar på produktutveckling ger även fördelar på den globala marknaden, exempelvis stålindustrijätten SSAB, som strävar till en kolneutral produktion senast 2026.
Det är dock stor skillnad på att främja och stöda miljövänliga alternativ, eller att införa enorma skattehöjningar, begränsningar och förbud.
Industriproduktionens och produkternas användning står endast för ca. 10 procent av totalutsläppen. Ärelystnadens pris syns redan på arbetsplatserna, eftersom nettobetalarnas andel minskar hela tiden.
Först de senaste veckorna har vi väckts av massiva samarbetsförhandlingar och uppsägningar. CGI, Konecranes, Posen, Onnibus, UPM, Alma, Teleste, Finnair, Meyer Turku, Neste, Orion, If…
Listan känns oändlig. Industripolitiken har lämnat totalt i skuggan av miljöinsatserna, och med nuvarande åtgärder är det nästan omöjligt att upprätthålla framtidsutsikterna och konkurrenskraften.
Ett bra exempel är Scania, som meddelade att de lägger ner tillverkningen av busskarosser i Lahtis, samtidigt som Nordens största trafikoperatör Nobina meddelade att de beställer över 100 elbussar till Åbo och Helsingfors – men från Kina.
Enligt KPMG:s utredning sysselsätter den Finska exportindustrin ännu cirka 470 000 människor, indirekt ända upp mot 1,1 miljoner. Skatteintäkterna är över 28 miljarder euro och den totala värdepåverkan är 90 miljoner, det vill säga 46 procent av den Finska BNP förädlingsvärde.
Detta är något som alla borde komma ihåg. I detta nu känns det som att industripolitikens kärna är att exportera arbetsplatserna till utlandet, eftersom skapande av nya arbetstillfällen är betydligt mer krävande på mindre verksamhetsställen.
Stora och traditionella exportföretag investerar i utlandet, som tex. börsbolaget Neste i Singapore och Rotterdam. Det är trendigt att prata om miljöåtgärder, men i en recession borde man göra allt för att säkra industrins verksamhetsmiljö för en längre tid än en regeringsperiod.
Annars går investeringarna till sådan länder, där miljöpolitiken är mindre reglerad. Kolläckagen upphäver utsläppsminskningarna samtidigt som arbetsplatserna försvinner. Såhär kan det inte fortsätta.
Andra riksdagsledamöter från Åboregionen som skriver kolumner i ÅU är Saara-Sofia Sirén, Saml, Sandra Bergqvist, SFP. Sofia Virta, Gröna, Eeva-Johanna Eloranta, SDP och Li Andersson, Vf.