Bygga gemenskap med grannar

Jag ska fråga Aila om hon vill ha mina blommor, så tänkte jag en dag före semestern. Jag hade fått en bukett blommor av en vän, hade njutit av dem två dagar men nu skulle jag åka bort och jag visste att de inte skulle hålla en vecka och det var litet krångligt att packa in dem och ta dem med.

Aila är min granne sedan tjugo år tillbaka. Jag minns så väl vårt första möte. Jag hade flyttat in i bostaden vid midsommartid och börjat göra mig hemmastadd. Det var litet att måla och fixa och samtidigt en energisk treåring i farten.

Treåringen vaknade så fort solen gick upp och han lekte ganska bra bara jag fanns i närheten. Någon morgon tog han den lilla trampmopeden av plast och trampade fram och tillbaka på vardagsrumsgolvet medan jag sömdrucken drack mitt kaffe och bläddrade i tidningen.

Vi hade inte hunnit så långt med renoveringen att det fanns mattor på golvet så det skramlade nog litet. Nedanför oss bodde en gammal dam som jag visste hörde väldigt dåligt för jag kunde höra hennes radio och tv upp till oss. Så jag tänkte inte på att vi störde någon.

Då ringde det på dörren, klockan var litet över sju. Det var Aila som kommit hem från sitt nattskift på sjukhuset som inte fick tag i sömnen när hon hörde treåringens brummande och skramlande från lägenheten invid. Jag stod där sömnig i mitt nattlinne och den effektiva vårdaren skrämde mig litet.

Jag bad så mycket om ursäkt och vi klädde på oss och gick ut på gården och trampade vidare. Så mycket mera umgänge har vi inte haft under åren som gått.

En gång när vi råkades i hissen berättade Aila att hon nu var pensionerad, en annan gång stod hon med resväskan och väntade på taxin till flygfältet. Ett tag frågade jag om hon ville ha mina veckotidningar då jag hade läst dem, och det ville hon gärna.

Sedan dess droppar jag ner dem i hennes postinkast när jag läst dem. En gång hängde en julblomma på dörren då jag kom hem som tack för tidningarna.

I förra veckan råkades vi utanför huset och hon berättade att hon varit allvarligt sjuk och en morgon mått så dåligt att funderat på om hon skulle ringa på hos mig. Den gången gick det bra men jag sade att hon naturligtvis kan göra det om hon skulle må dåligt igen.

Våra samtal kan räknas på två händers fingrar men jag vet att jag har en vän bakom vardagsrumsväggen. Det hoppas jag också du har. Om ni inte känner varandra ännu rekommenderar jag att du passar på att byta några ord, våga ringa på och ge något du bakat eller bara berätta något om dina tunga kassar när du kommer från affären.

Tiden går så fort men några minuter kan du avvara, en kommentar om solen eller blommorna i rabatten eller varför inte litet skvaller om den nya gårdskarlen som är så duktig.

Jag tycker om att fundera på dem jag möter här i mitt grannskap. De är säkert trevliga människor och eftersom jag inte känner dem så bra brukar jag föreställa mig trevliga saker om dem.

Killen som bor bredvid hissen är en sportig typ och han måste vara snäll för han har ofta vänner som hämtar honom till olika sportevenamang. Han hejar glatt då vi ses eller då han susar förbi med sin cykel.

Paret i trean hade en stor ful hund förut, oj vad de måste sakna honom. Ukko hette hunden minns jag, vad paret heter gör det samma men hon rensar gärna ogräs i rabatten utanför trappan för hon har ingen egen trädgård har hon berättat.

Vi hör ihop här i huset, jag hoppas du också hör ihop med dem du har runt dig. Om inte så kanske det kan bli så snart. Vi talar alla så olika språk och det är lätt hänt att vi missförstår varandra. Aila är inte arg på mig längre för att treåringen kör moped.

Aila jobbar inte längre natt och kan ta en tupplur när hon vill och treåringen är snart tjugotre och har flyttat hemifrån. Det gläder mig att grannarna hälsar på honom ännu när han kommer på besök. Vem vet vad du kan upptäcka om du inleder ett samtal, det kanske tar litet tid men det är det garanterat värt!

Carita Eklund

Diakonissa, Åbo svenska församling