Min tro puffar mig mot ljuspunkter då något känns hopplöst och mörkt

Ibland får jag frågan av någon annan, ibland frågar jag mig själv: ”Varför tror jag på Gud?” Den frågan innehåller många aspekter som kunde besvaras långt och mångordigt. Eller kanske ändå inte alltid mångordigt; ibland har jag inga svar, jag bara inser läget men kan inte greppa orsaken.

Efter att på olika sätt ha umgåtts med frågan på varför jag tror på Gud under årens lopp har ett nytt försök till svar blivit allt vanligare. ”För att jag som människa behöver det.”

Jag tänker mig att jag skulle kunna ha en riktigt välfungerande vardag och tillvaro utan att tro på Gud, utan att läsa kristna texter eller lyssna på ”rellismusik”, utan att söka mig till en församlings- och gudstjänstgemenskap. Så vad har jag då, för att uttrycka det lite krasst, för glädje av att tro på Gud?

Min tro påminner mig om att se på mig själv och andra utanför vår tids ständigt värderande och mätande matriser. Min tro hjälper mig att inte så ofta fastna i tärande navelskåderi.

Min tro puffar mig mot ljuspunkter då något känns hopplöst och mörkt. Min tro hjälper mig att höja blicken t.ex. från det kategoriserande och materiella mot andra faktorer och aspekter som gör livet viktigt, vackert och på djupet värt att leva.

Naturligtvis stångas jag med både inre och yttre utmaningar trots min tro, så också på grund av den. Men jag tänker mig inte heller att kristen tro handlar om att göra allting till en lättsmält glansbild. Det skulle väl vara att underskatta både människan och Guds möjligheter att göra skillnad.

Jag upplever tron mera som en lykta på tillvarons ibland dimmiga stig, och jag övar mig varje dag på att urskilja den lyktan bättre. Eller kanske tron är själva stigen, medan lyktan är min längtan efter en gudsdoftande och kärleksfull tillvaro?

Anna Edgren

Församlingsaktiv kulturkoordinator