Ensamhet -- en konsekvens av någonting?

Jesus valde ofta ensamheten, men ibland var han också tvingad till ensamhet, så ensamhet är ingenting som vi kan skonas ifrån eller undgå.

Ensamhet är såväl välsignelse som en stor börda för många. Tillståndet betyder i värsta fall avskildhet, svaghet och en känsla av att vara övergiven av Gud.

Ensamhet är en konsekvens av något – attityd, beslut, handling eller situation som inte alltid är beroende av en själv. Detta betyder att vi sällan kan undgå den, utan måste lära oss leva med ensamheten. En av de få gånger man löser känslan av ensamhet i Bibeln är i skapelseberättelsen då Herren Gud konstaterar ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp.” Här upplever Adam en påtvingad ensamhet som har en lösning.

Påtvingad ensamhet möter vi ofta i Bibeln, ensamheten som ofta är socialt bunden, saknad av människokontakter, familj och släkt. Men ensamheten kan också vara påtvingad till exempel på grund av ett handikapp eller för att man upplever att man inte platsar in i samhället och kulturen. Job är en av de personer som var utstött, men han litade på hoppet. Samma kraft i sin tro finner vi hos Abraham och Sara och deras längtan efter ett barn.

Det gemensamma för dessa personer var att de inte blev passiva och grävde ner sig i sin ensamhet, utan medvetet sökte medmänniskor. Man ska inte låta känslan av ensamhet ta över och förlama en, utan orka gå ut och hoppas.

Ensamhet kan också vara självförvållad. Jag tänker på berättelsen om den förlorade sonen. Han som väljer att spendera hela sitt arv på det materiella. Full av liv ger han sig ut utan att tänka efter, och så småningom är alla tillgångar slut genom slösaktighet. Ensamheten kom till honom för att han enbart tänkte på sig själv. Nu står han där och skuldkänslor tar över hela hans person, men det finns en livlina hos Gud. För Jesus berättar om möjligheten att bygga upp det som vi har söndrat.

Han berättar om förlåtelsen och möjligheten att återvända. Han hör folk säga att han skall återvända, han hör, han tar orden till sig och återvänder till fadern. Han går nedstämd, skamsen och möts av en förälder med öppna armar som säger, nu har vi fest. Du var försvunnen, men nu är du återfunnen.

Ibland så väljer vi att vara ensamma. Vi behöver den stunden! Vi väljer ensamhet istället för gemenskap, av olika orsaker. Så gjorde också Jesus, han valde att samtala och be uppe på berget, avskilt från andra. Många idag väljer en tyst pilgrimsfärd eller en retreat för att samla en stund av stillhet.

Så när vi pratar om ensamhet så kan vi mena någon av dessa tre orsaker som ännu anar en gnutta hopp i tillvaron, men också den djupaste känslan av ensamhet, som är knuten till vår existens, där vi behöver hjälp av varandra för att se hoppets gnista.

Under Jesu sista dygn upplevde han all sorts ensamhet, en påtvingad ensamhet, då lärjungarna övergav honom, en självvald ensamhet då han valde att lida för våra synder, och på korset känner han den största ensamheten, att vara övergiven av Gud. Gud övergav inte honom, för det skulle betyda total kärlekslös ovilja att lyda Gud, vilket Jesus inte gjorde. Men på korset kände Jesus sig så total ensam i livet att han upplevde känslan av övergivenhet.

Så ensamhet är ingenting främmande för vår Gud. Vår tro berättar för oss att vi alla har en uppgift och att Guds kärlek till oss är för stor för att han skulle överge oss i stunden. Men ensamhet är en konsekvens av något annat, vilket inte behöver bero på någon synd, att man har gjort något fel, utan ensamhet är en del av verkligheten som ingen skonas ifrån.

Låt därför psalm 118 sista vers bära dig när du nästa gång svarar på ett samtal.

Jag har en uppgift att fylla,

Kristus har bruk för mig!

Därför, helige Ande,

vill jag nu tacka dig.

Sara Grönqvist

Sakkunnig i själavård vid Kyrkans central för det svenska arbetet på Kyrkostyrelsen