Parlamentarisk glädje

Vad är det bästa med att vara ledamot av Europaparlamentet? Det är en fråga som jag får ganska ofta, och den är lite svårbesvarad. Det vore mycket enklare att svara på frågan om vad det sämsta är: kort semester och egentligen lite vid fel tidpunkt.

Början av det positiva svaret finns på mitt arbetsbord, på matbordet här i Bryssel och på nattduksbordet. Till höger om datorns tastatur ligger en halvöppen bok: Charles Darwins bok om arternas uppkomst. Den utkom för ganska exakt 160 år sedan, den 24 november 1859.

Är det här nu någonting, som man nödvändigtvis måste läsa i dag? Det är kanske tvivel underkastat. Men biologins mångfald - och hoten mot den här mångfalden - är någonting i högsta grad aktuellt.

Den som i dag inte försöker förstå hur biodiversiteten utvecklas just genom det naturliga urvalet, hamnar lätt på fel väg när vi ska fatta beslut om hur vi tar hand om vår hotade framtid.

Det handlar på sätt och vis om det Isaac Newton skrev för 350 år sedan. ”Om jag har sett framtiden beror det på att jag har stått på jättars axlar.” Vi försöker plira in i framtiden, men om vi inte gör det med hjälp av tidigare generationers verkliga banbrytare kommer vi till korta.

Dessutom finns det forskare som verkligen i bokstavlig mening följer i Darwins fotspår eller kölvatten. Peter och Rosemary Grant har under 30 år följt med Darwins finkar på Galapagosöarna. Den forskningen har i sin tur lett till att man nu kan påvisa det Darwin hade så svårt att bevisa.

Evolutionsteorins motståndare försöker ännu i den dag som i dag är, hävda att Darwin aldrig kunde bevisa sin teori och att den därför bara var en av många teorier.

Paret Grants forskning har lett vidare till att man har kunnat identifiera molekylen BMP4 i finkarnas arvsmassa. Det är den som påverkar näbbens utveckling. Och näsans också för den delen.

Så vad har det här nu att göra med vad som är roligt i Europaparlamentet? Enkelt, min kära Watson! Det är fantastiskt roligt att lära sig någonting nytt och ändå på något sätt återföra det till någonting jag lärde mig under biologitimmarna i skolan.

Viking Nyström var en gudabenådad lärare, som dessutom med stor frenesi och skicklighet ritade på gröna tavlan.

Det ledde till att jag fortfarande kan formeln för kolsyreassimilationen utantill. Det är ju den vi behöver för att minska på koldioxiden i luften. Jag läste också då Gregor Mendels ”Försök över växtbastarder”.

Boken handlade om släta och lite skruttiga ärter och hur de egenskaperna ärvdes ner. Efter det fortsatte Mendel med att forska i hur bin förökar sig. Det är i dag någonting högst väsentligt eftersom våra bipopulationer hotas av utrotning på många håll i världen.

Jag försöker alltså lite klättra upp mot jättarnas axlar.

Nils Torvalds

Skribenten är ledamot av Europaparlamentet (SFP/Renew Europe)