Det finländska samhället skulle inte vara där det är i dag utan talkoinsatser

Det finns former av frivilligarbete som bygger på att du kan något, är någon eller fått dig en specifik uppgift tilldelad. Med talkoarbete är det tvärtom: du inställer dig i egenskap av alla och vem som helst, för att göra vad som för tillfället är nödvändigt.

Och det där är naturligtvis inte helt sant, för till all lycka finns det några som i förväg tänkt ut vad som borde göras. Men det finns ändå en dynamik som skiljer sig från hur det är i en styrelse, en kör eller en arbetsgemenskap där det finns en på förhand bestämd arbetsfördelning.

Ibland är talkoarbetet sammanbitet, effektivt och välorganiserat. Ibland irrar folk mest omkring och är osäkra på vad de ska göra. Det är bra att ha ett välutvecklat sinne för humor när man konfronteras med de oskrivna regler som uppstår när det inte finns någon formell ledning, men många vill bestämmer. Någon säger ”Kratta där!” och man krattar, tills det kommer någon annan som säger ”Nej, för allt i världen, kratta inte där!”.

Nej, talkoarbete är definitivt inget för den som har ett stort kontrollbehov eller för den som är extremt mål- och resultatinriktad i allt. Räknar man med folks frivilliga insatser gäller det att vara beredd att ta konsekvenserna av frivilligheten. Det kan bli lite krokigt, ojämnt och oorganiserat. Allt annat är att missbruka det finaste och sköraste som finns, nämligen människors engagemang.

Det finländska samhället skulle inte vara där det är i dag utan talkoinsatser och omfattande ideellt engagemang. I vår tid finns en förväntan i samhället om att ytterligare stärka det ideella arbetets roll. Företag som vill demonstrera sitt samhällsengagemang låter sina anställda göra pro bono-insatser för något välgörenhetsprojekt. Evangelisk-lutherska kyrkan räknar att frivilligarbete ska fylla i några av de gap som uppstår när skatteintäkterna sjunker. Det har uppstått en ny kommersiell marknad i gränslandet till det som vi traditionellt definierat som civilsamhället, till exempel väntjänst.

Men frivilligheten är en ömtålig resurs. Ju mer vi försöker inordna den i byråkratins och marknadens regelverk, desto större är riskerna.

Helsingin Sanomat skrev i november (HS 27.11.2019) om Slushfestivalen, ett av samtidens mest hypade evenemang för entreprenörskap och en eftertraktad arbetsplats bland yngre människor. Enligt reportaget ska festivalarrangören systematiskt ha använt oavlönat talkoarbete som ett sätt att jämna ut arbetstoppar och för att hålla lönekostnaderna i schack, uttryckligen så att de anställda förutsattes delta i talkoverksamheten utöver de timmar de fick lön för. Det är att tänja ganska rejält på begreppen talko och frivillighet.

För den som i någon form förvaltar människors engagemang, gäller det att vara medveten om att vi har att göra med ömtålig materia. Det som en gång och ibland är bara roligt och inte alls jobbigt, kan bli en börda om det upprepas och påtvingas. Ingen har beskrivit det här, och hela talkofenomenet, så bra som humorgruppen KAJ i musikalen ”Gambämark”. Se den på Yle Arenan om du har tid!

Siv Sandberg

ÅA-forskare i offentlig förvaltning