Det enkla livet förr - dock: det fanns en gyllne tid, min ungdomstid på 80-talet.

I så här sentimentala ordalag beskriver signaturen Agathon i en krönika i tidningen Västra Finland sin barndom i 80-talets Åbo. I 1880-talets, må tilläggas. Författaren skildrar ett förflutet då barnen tillsammans spelade roliga spratt i kvarteren, då stadsborna samlades för att umgås i trädgårdarna och då allt var så mycket billigare – särskilt alkoholen.

Det förblir oklart huruvida Agathon själv står bakom åsikterna – krönikan är skriven i satirisk ton och anspelar på ett samtal som författaren hade fört med en äldre dam som nostalgiskt blickat tillbaka till 1880-talet. Den 1919 publicerade texten erbjuder oavsett intressanta inblickar i den mänskliga tendensen att idealisera det förflutna och föreställa sig att livet var enklare förr i tiden.

Mycket av det Agathon skriver om känns lika aktuellt 2019 som 1919. Det framförs klagomål över att priset på hyror och livsmedel skjuter i höjden, samtidigt som lönerna stampar på ställe. Och visst är det ett faktum att priser kan stiga och reallöner sjunka – lika mycket som det är ett faktum att låglönejobb och splittrade arbetskarriärer på senare tid gjort att mängden människor som inte kan försörja sig på sin lön har ökat. Samtidigt hör man ofta folk jämföra dagens prisnivå med det förflutnas, medan man betydligt mer sällan tar fasta på hur mycket lägre lönerna i verkligheten var.

Ett annat tankemönster som är vanligt, men som faller vid en närmare granskning, är uppfattningen att den egna tiden präglas av en snabb och genomgripande förändring som tidigare generationer aldrig skådat. Det är lätt hänt att det skapas en bild av att samhället förr var stabilt och förändrades i betydligt långsammare tempo, och att folk i mindre grad drabbades av den förändringsångest som vi tvingas leva med.

I verkligheten är förändring nog ändå normaltillståndet. Den äldre kvinna som 1919 blickade tillbaka till 1880-talets Åbo såg framför sina ögon en tid utan telefon, elektricitet, bilar och flyg. Järnvägen var i Finland fortsatt en nymodighet, och det skulle dröja till 1903 förrän kustbanan mellan Åbo och Helsingfors stod färdig. Läroplikt skulle införas två år senare och betald semester moderskapsledigheter var utopier långt i framtiden.

Under de senaste åren hade världen skakats i sin grund av första världskriget, som tack vare den moderna militärteknikens genombrott hade skördat 40 miljoner människoliv. En geopolitisk omvälvning som fick Europas gamla mångnationella imperier på fall och som resulterade i ett flertal nya stater – republiken Finland som en av dem. Hösten 1919 hade freden i Versailles, som sådde fröet till en ny katastrof två årtionden senare, nyligen undertecknats, men andra fredsförhandlingar pågick fortfarande. I Ryssland rasade krig mellan vita och röda, och i Finland hade såren efter inbördeskriget knappt hunnit börja läkas. Så sent som förra året diskuterades man om de ännu läkt helt och hållet.

En sak som man kan räkna med, 1919 och 2019 liksom alla andra år, är missnöjet med regeringen. År 1919 innehades makten i Finland av Vennolas regering, republikens femte i ordningen sedan 1917, som med sina 214 dagar skulle bli den dittills längst sittande när den avgick i mars 1920. Och här känns det äntligen som att något verkligen har förändrats; om någon för hundra år sedan hade beskrivit sammansättningen av den i december 2019 utnämnda regeringen Marin, i ordningen det självständiga Finlands 76:e, hade beskrivningen sannolikt tagit formen av en utopi eller parodi.

Så visst hade folk år 1919 händelserika och föränderliga tider att blicka tillbaka på. För en åttiotalist i dagens värld inställer sig som av sig själv frågan vilken relations 1919 års åttiotalister hade till 1880-talsmusiken. På 1880-talet introducerades grammofonspelaren, något som revolutionerande musikkulturen på ett ännu mera grundläggande sätt än 1980-talets dubbla kassettdäck.

Frågan fascinerar till den grad att jag tvingades in på det globala nätverket för att vinna kunskap om 1880-talets musikaliska trender. Det visade sig att årtiondet var en storhetstid för Gussie Davis, som redan 1880 toppade hitlistorna med ”We sat beneath the Maple on the Hill”. Och jag kan livligt föreställa mig att ”Bergakungens sal” från Edvard Griegs Peer Gynt-svit från 1887–1888 hade potential att väcka reaktioner som mäter sig med dem som ”The Final Countdown” får till stånd när det nuvarande seklets åttiotalister ordnar fest.

”Världen är ganska mycket ur led, ja så mycket, att man kan kunde bli orolig, ifall den inte alltid varit lika ur led.” Denna visdom, med vilken Agathon inleder sin krönika, får sammanfatta en av de viktigaste insikter historien kan ge: hur unik den egna tiden än upplevs som är mänskligheten sig genom tiderna rätt lik.

Johanna Wassholm är historiker vid Åbo Akademi