Inte längre nu?

Precis denna vecka, i själva verket just i dag, har Marcus Rosenlunds pjäs ”Morfars Mauser” premiär på Lilla Teatern i Helsingfors.

Huvudpersonen, en vuxen man, konfronteras med minnen från uppväxtens trakasserier och förnedring. Mobbning är temat.

Har vi nu inte hört tillräckligt om det redan? Skolorna har antimobbningsprogram, experter kommer och föreläser på föräldramöten och lite varstans? Det är väl en fråga som tas hand om?

Svaret är nej, tyvärr. Frågan behöver uppmärksamhet hela tiden.

Marcus Rosenlund är känd för dem som lyssnat på ”Kvanthopp”, radioprogrammet som gjort naturvetenskap glödande spännande, och som den som skrivit ”Väder som förändrade världen”, en prisbelönad och bästsäljande faktabok, lika spännande den.

När personer som är framgångsrika kliver fram och berättar att de utsatts för mobbning som barn och som unga, vad tänker vi då? Att det inte var så farligt? Att det som inte tar livet av oss gör oss starkare?

Det sista är ett uttryck som är avskyvärt. Det är också en skarp markör. Den som säger så värjer sig, vill inte bli inblandad. Men alla är redan inblandade.

Det är ju inte ens fel när två träter – den frasen har vi som är födda i mitten av 1900-talet hört så många gånger att vi slutat räkna.

Det var så man såg på trakasserier när vi gick i skolan, som ett slags kraftmätning där den som vann var den som av nödvändighet hade rätten och kompetensen – hur den nu såg ut, man ville inte definiera den – på sin sida.

Den som fick ge sig skulle lära sig att inte vara så känslig. Världen tyckte inte om känslighet.

”Jag var ett känsligt barn”, säger Marcus Rosenlund i ”Alltid vinter i Grankulla”, en radiodokumentär av Sixten Björkstrand, först sänd i februari i år, tillgänglig på Arenan för den som vill ta del.

Han beskriver vad han fick stå ut med av fysisk och verbal mobbning under många, många skolår.

Skolan och lärarna hade varken muskler eller motiv att göra något åt saken. Rosenlunds mamma kallades till skolan för att bli tillrättavisad av kollegiet när hon låtit sig intervjuas som mor till en mobbad elev. Hon överdrev kraftigt, sa de.

Så skedde på 1990-talet. Mycket har hänt sen dess.

Pjäser eller radioprogram om mobbning finns, folk är intresserade av dem. Skolorna har antimobbningsprogram, hur de fungerar kanske varierar, men de finns.

Och nu när man erkänt problemet kunde man, tänker jag, koncentrera sig på dem som tigande ser på. Det gäller inte bara skolgårdar, utan alla sociala sammanhang där det finns en obalanserad och skadlig dynamik.

Att säga ”Det där är inte ok, sluta genast med det!” kan rädda någon från långt lidande. Sänk tröskeln för det! Det skulle samtidigt kunna rädda mobbaren från att (för)bli skitstövel, det vore lika värdefullt.

Hur man reagerar när man ser eller hör mobbning kallas social kontroll, vi alla utövar sådan varje dag.

Också när vi är tysta. Särskilt när vi är tysta.

När den mobbade kanske möter sin mobbare efter trettio år eller så, då känns mobbaren i regel inte vid att den gjort något galet. Ifall det skulle komma på tal.

Det gör det ju sällan. De som utsatts går sällan på klassträffar.

”De här sakerna har en mycket längre räckvidd än vi tänker”, säger Rosenlund i dokumentären.

Kanske definierar man snart mobbning som beteendestörning som genast måste åtgärdas och inte som någon förståelig social variation.

Djurplågeri är ju också förbjudet.

Att uppmana utsatta att sluta vara känsliga tillhör i alla fall inte vårt århundrade. Inte längre.