Klassträffen -- glädjetjut eller ångest?

Vart tionde år eller så är stunden inne, för mig personligen i slutet av den här veckan. Klassträff – ordet väcker ambivalenta känslor där det uttalas.

En del utgjuter ett glädjetjut och gör sig direkt färdig för fest, andra får ångest av bara tanken av att återvända till en tid som kanhända var den jobbigaste i livet.

Det är ingen slump att klassträffen, som omfattar alla potentiella ingredienser för drama och komedi, är ett populärt tema i populärkulturen.

På film, teater och i böcker förvandlas träffen till en scen för fars, ett relationsdrama eller rentav ett mordmysterium, lite på samma sätt som en grupp personer som återvänder till hemorten efter årtionden ute i världen.

Verklighetens klassträffar torde i de flesta fall förlöpa förhållandevis lugnt. Ett faktum som de flesta verkar vara ense om är ändå att man som individ i sådana tillfällen tenderar att placeras tillbaka till den roll i gruppen man hade förr – hur mycket man än kan tänkas ha förändrats.

Det är knappast någon större katastrof för den som trivdes i sin roll, men betydligt mindre önskvärt för den som tvingades in i en roll man inte ville ha.

Klassträffar – liksom andra sällan men regelbundet återkommande träffar med anledning av jämna år – kan väl betraktas som privatlivets motsvarighet till samhällets historiska jubileer. I träffarna och uppmärksammandet hålls minnena av ett delat förflutet vid liv, men här bestäms också vilka minnen som blir de som formar kollektivet.

En del minnen stärks och blir meningsbärande genom att de återberättas och diskuteras – ofta blir de med tiden rentav bättre – medan andra minnen som kan ha varit viktiga för en enskild individ inte ingår i det kollektiva minnet.

Varje klassträff föregås av förberedelser där särskilda mönster upprepas. Processen sätts igång av insikten att de jämna åren närmar sig, vilket ger upphov till diskussioner om att en klassträff nog ”borde” arrangeras. Därefter vidtar den olidligt spännande väntan på om någon kommer att ta initiativet, åtföljd av en rädsla för att man själv ska bli tvungen att agera – och slutligen en lättnadens suck då ”någon” äntligen tar tag i saken.

Ett annat viktigt steg, det utmanande detektivarbetet med att leta fram kontaktuppgifter, har däremot nästan helt och hållet försvunnit i dagens värld där de flesta lätt kan nås via sociala medier.

Ett annat moment i förberedelserna är att bläddra igenom Abi-tidningen. Jag har själv inget bevarat exemplar, men hittar ändå tidningen i en skrivbordslåda eftersom jag fick den till låns i samband med den förra klassträffen för tio år sedan (och lovar härmed att returnera den på lördagen).

Idag är tidningen ett historiskt dokument vars grafiska kvalitet vilken som helst dagisklass skulle överträffa, men samtidigt en tidsbild, en dokumentation av hur vår värld såg ut vid den tid då våra vägar skildes åt. Ett fantastiskt universum av plattityder och interna skämt som för oss var – och är – oerhört roliga, men som i huvudsak bara vi själva förstod.

I tidningen framträder en värld som ännu framstod som klar och tydlig – innan verkligheten förvandlade allt till en flummig gråzon. Och framför allt en värld där vi uppfattade oss själva som unika, precis som varje klass genom historien.

Visa mig den skolklass som inte har skrålat med i Pink Floyds ”Another Brick in the Wall” – och känt sig originella för att just de kommit på idén att provokativt sjunga ”we don’t need no education”. Insikten att varje klass förvisso är unik – men att alla klasser är unika på exakt samma sätt – infinner sig först långt senare, om någonsin.

I ärlighetens namn ska det också vara sagt att allt innehåll i tidningen och alla minnen inte väcker positiva känslor. En del är sådant som idag snarast väcker skam, eller i alla fall sekundärskam, och en del är sådant som i dagens värld förefaller både politiskt inkorrekt och respektlöst. Tack och lov överväger ändå det positiva klart.

Ju längre tiden går, desto kortare blir skoltiden i relation till livet som helhet. I dag går tre år snabbt, i tiderna kändes de tre år vi delade klassrum evigt långa. Ändå verkar det inte som att betydelsen av den tiden minskar, snarare börjar den framträda allt tydligare. Sannolikt kommer minnena med tiden också att bli allt mer färgade av nostalgi och förhållningen mera sentimental.

Det konstaterade jag själv senast när jag i veckan lyssnade på Queens ”Friends will be friends” som postades i klassens Facebook-grupp som ett starkt minne från en klassresa i gymnasiet.

Genom åren har jag hört så många berättelser av människor som inte vill delta i klassträffar att det har blivit allt mera uppenbart att det är ett privilegium att ha gått i en klass där man ser fram emot att träffa varendaste en.

Johanna Wassholm är historiker vid Åbo Akademi