”Skäms på dig!”

Vissa barndomsminnen är starkare än andra. Hit hör för mig bland annat situationer då vuxna tydligt sa att de inte gillade vad jag gjort.

När det var mamma eller pappa som klandrade mig kunde jag vanligen acceptera det. Men det hände att också läraren, åtminstone i de första klasserna, kunde få mig att skämmas. Jag, liksom mina klasskamrater, godkände hennes auktoritet.

När jag gick i skola använde man sig ännu av skamvrå: den som enligt läraren gjort något dumt fick ställa sig i ena knuten längst fram i klassrummet, med ryggen mot klassen. Och där fick hen stå. Läraren hade en roll som gjorde att vi fann oss i att bli tillrättavisade.

Högre upp i åren har jag haft svårare att svälja den här typen av offentligt klander. Har någon annan rätt att i andras åsyn uppfordra mig att skämmas?

Vi håller idag på att få en jargong som tycks förutsätta att skam är användbart också i samhället i stort. Metoo-diskussionen har ibland pekat ut personer för att offentligt ställa dem vid skampålen.

Miljödebatten vill få oss att skämmas, för att vi den vägen skall börja leva på ett annat sätt. Vi borde känna flygskam, och det senaste är att vi också skall känna barnskam.

Budskapet är: undvik att flyga, undvik att skaffa barn. Både metoo och miljödebatten handlar om något viktigt. Frågan är närmast om medlet, att få andra att skämmas, är det rätta.

Vad menar vi då med skam?

En del vill likna skam vid en känsla, som vi kan ha då och då. Men skam är knappast en känsla vilken som helst. Skammen har att göra med det som vi brukar kalla moral.

Vi skäms när vi upplever att vi gjort något fel. Skam är samtidigt något som inte kan tvingas fram. Det handlar om en reaktion inom oss själva. Skammen kan ses som en moralisk reaktion på vad jag gjort.

Vi kan också ibland skämmas för vad vi är, trots att vi inte kan göra något åt det. Vi kan ha ett lyte eller en annan avvikelse som vi skäms för. Vanligen handlar det om att vi inte vill sticka ut.

Omgivningen kräver att vi skall vara ”som alla andra”. Och den som avviker skäms. Det är då inte fråga om en moralisk reaktion. Att skämmas för något en inte kan ändra på är närmast en missriktad skamkänsla.

Men i våra medmänskliga relationer kan skammen också ha en betydelsefull plats. Den fungerar som en moralisk kompass. Skam och dåligt samvete tycks höra nära ihop. Frågan är vem som kan avgöra när vi felar.

Vem skall få oss att skämmas?

Är det min uppgift att få andra människor att skämmas för hur de lever? Ibland, men då handlar det om att jag får reagera då jag upplever att andra handlar fel mot mig, eller att jag tydligt ser att en tredje part far illa.

Många i den pågående debatten går trots allt mycket längre. De tycks mena sig veta hur alla människor borde leva. Varje gång någon tar till sådana moraliska brösttoner är moralismen snubblande nära. Och i ivern att tillrättavisa de andra glömmer en lätt att moral i första hand handlar om en själv, vem jag är, vad jag gör.

Skam är en viktig del av vad det vill säga att vara en moralisk varelse. Däremot är det inte givet att vi har mandat att dela ut ’skamlappar’ till höger och vänster.

När vi är barn kan vi ofta gå med på att föräldrarna har ett sådant mandat. Det är en viktig del av deras uppdrag att fostra oss till hyfsade vuxna. Men vuxenvärlden fungerar på ett annat sätt.

Skam är där en mäktig kraft som troligen mår bäst ifall den används sparsamt i offentligheten.