"Mycket av träningen, särskilt under sommaren, gör jag ensam. Det är inte alltid helt lätt. Vissa dagar kan det kännas tungt och som att man inte skulle orka upp från soffan ens men oftast känns det bättre efteråt."

Jag började skida som tvååring, då jag fick mina första skidor. Till en början skidade jag bara med mamma och pappa (ibland åkte jag bara i en pulka bakom).

Då jag var sex år började jag i skidskola i Pargas och deltog i min första tävling. Minns inget från den men jag måste väl tyckt att det var roligt för sen fortsatte jag att delta i olika tävlingar.

Efter något år flyttades jag upp från skidskolan till en äldre träningsgrupp. Där lärde vi oss lite mer än att bara sätta på skidorna själv och grundregler som att inte vifta med stavarna. Vi började småningom lära oss olika stilar och hur vi skulle skida med en bra teknik.

Vi övade i svårare terräng och hade lite brantare backar, både uppför och nerför.

För varje år blev det lite flera utmaningar. Då jag var tolv började jag åka med föreningen på läger vilket var någonting nytt. Jag hade aldrig tyckt om att vara på läger, borta hemifrån, men bland kompisarna som delade samma intresse, kände man inte någon hemlängtan fast man var långt hemifrån. Som till exempel snölägret som ordnas varje år under självständighetshelgen är fyra dagar långt och tio timmars bilfärd härifrån. Och roligt var det.

Lägren började bli höjdpunkterna med att skida. Så jag fortsatte. Jag började tävla oftare, varje helg åkte vi till skidtävlingar i närheten.

Stora mästerskap som Finlandssvenska skidmästerskapen (FSSM) eller Silvertrissan (Hopeasompa), som är den största tävlingen i Finland för juniorer kan vara i helt andra delar av landet och då är det bara att sätta sig i bilen och åka dit. För att fördriva tiden kan man lyssna på musik eller en podcast om man så vill. Ett spel fungerar också om man hellre gör det.

Efter att jag fyllt 14 ökades träningsmängden ganska rejält. Jag hade bestämt att jag ville satsa lite mer på skidningen och fick en personlig tränare från föreningen. Nu tränade jag tre till fem gånger i veckan under tävlingssäsongen och på sommarhalvåret då jag inte tävlade tränade jag 6 gånger i veckan. Jag fick ett eget träningsschema där det stod när, hur, och vad jag skulle träna.

Mycket av träningen, särskilt under sommaren, gör jag ensam. Det är inte alltid helt lätt. Vissa dagar kan det kännas tungt och som att man inte skulle orka upp från soffan ens men oftast känns det bättre efteråt. Då känns det bra att man pressade sig själv att ändå fara på en länk.

Och det har jag fortsatt med sen dess. Nu är jag 15, lägren och de gemensamma träningarna är fortfarande det jag tycker bäst om, jag tränar och tävlar aktivt och jag har tänkt fortsätta med det ett bra tag till.

Marius Ducander

prao på ÅU elev i Sarlinska skolan