Vad jag lärde mig av en diskussion om kottar

”Folk använder ju inte sina matsalar längre”, sa mannen som satt mittemot mig. Jag sa ingenting, för jag hade ingenting att säga, utan lyssnade vidare på en sorgsen berättelse, där de ärvda silverbesticken mörknade och dammet lade sig över kristallkronan i matsalen, medan en yngre generation satt i köket och åt hämtsushi med sina vänner.

Det hade funnits saker att påpeka. Att det  finns rätt många, jag själv inberäknad, som aldrig bott i en bostad med separat matsal. Att berättelsen ändå innehöll en yngre generation som bjöd hem vänner på middag, trots att måltiden inte omgärdades av finporslin, silverbestick och nedärvda ritualer.

Men ibland är det bättre att bara lyssna. För har jag lärt mig något, är det att ingen av oss går fri från att ibland felaktigt tro att alla andra är, gör och tänker precis som vi.

Häromdagen blev jag något oväntat indragen i en nätdiskussion om kottar. En bekant som bor på landet hade lagt upp en bild av en annons från ett varuhus som sålde tall- och grankottar som hobbymaterial.

”Vem köper sådant?”, undrade hon. ”Vet stadsborna inte att kottar faller ner ur träden och att man får ta dem?”.  Inlägget gav upphov till hejarop och kommentarer.

De som kommenterade förundrade sig över stadsbors märkliga relation till naturen och över att det finns en kommersiell marknad för sådant som finns helt gratis i skogen: kottar, granris och videkvistar.

Tonen i diskussionen blev uppsluppet revanschistisk, som om David plötsligt hittat en extra vass tallkotte att skjuta i fejset på Goliat.

Det är lätt att förstå mot bakgrunden av att klyftan mellan stad och landsbygd känns större än på länge och att många på landsbygden känner sig ifrågasatta av en allmän opinion som på många punkter ter sig både okunnig och oförstående.

När jag till slut kände mig manad att föra in ett stadsboperspektiv i debatten uttryckte jag mig därför högst försiktigt.

Jag påpekade att det faktiskt inte är så enkelt att få tag på kottar om man bor i centrum av Åbo eller Helsingfors, av den enkla anledningen att det finns mycket få barrträd inom tätt bebyggda områden.  Behöver man nödvändigtvis ha tag på kottar är det praktiskt att de finns att köpa i affär.

En utgår ifrån att alla har matsal. En annan räknar med att det bara är att öppna dörren, gå ut i skogen och plocka kottar.  Det enda vi kan vara säkra på är att perspektiven på livet varierar: i tid, i rum och utifrån livssyn och erfarenhet.

De flesta kommer i något läge att förvandlas till en gnällig typ som ser civilisationens undergång i varje liten förändring. I ett vidare perspektiv kan sorger te sig både irrationella och löjliga, men i den aktuella situationen både gnager och svider de.

Själv kan jag bli irrationellt irriterad och obestämt sorgsen över att yngre människor verkar ha noll koll på områden jag själv betraktar som allmänbildning, och att de till på köpet verkar helt obekymrade över att de har noll koll.

Det kan få mig att fara ut i utläggningar som förmodligen får mig att framstå ungefär som mannen som lade ut texten om matsalar och silverbestick. Dagar med perspektiv kan jag se att noll koll på ett område ofta kompenseras av full koll på något annat område.

Det är varken möjligt eller önskvärt att göra en 360 graders analys av varje fråga och varje situation, men det är hälsosamt att ibland knacka sig själv på axeln och påpeka ”Hördu, jag tror att ditt perspektiv på den här frågan kan vara lite snävt”.

Siv Sandberg

Åbo Akademi