Kejserliga seglatser i Åbolands skärgård

I juli spanade skärgårdsborna längs Finlands sydkust ett tiotal somrar i rad efter en ståtlig eskader som man hoppades skulle dyka upp också det här året.

Det efterlängtade gästerna var den ryska kejserliga familjen, som åren 1884 till 1894 varje sommar gjorde seglatser på en till två veckor i den finländska skärgården.

Rysslands kejsare Alexander III, samtidigt storfurste över Finland, valde att med familj semestra i de finska skären för att finna den avskildhet och det enkla naturnära liv som han föredrog, men som nära hovet i S:t Petersburg kändes fjärran.

Bakom valet av destination låg också en oro för familjens säkerhet – en befogad sådan i ljuset av att både Alexander III:s far, Alexander II, och hans son, Nikolaj II, blev mördade. I den finska skärgården, bland undersåtar som kejsaren uppfattade som välvilliga och lojala, fick familjen i ett par veckors tid varje sommar röra sig relativt fritt och tryggt i en naturskön miljö.

Sommarseglatserna företogs privat, men trots detta hade kejsarfamiljen inga möjligheter att röra sig inkognito bland de finska undersåtarna. Resrutterna var förvisso inte offentliga som i samband med officiella kejsarbesök, men så fort ryska tidningar förkunnade att eskadern hade avrest mot Finland från S:t Petersburg började skärgårdsborna invänta dess ankomst.

Medan eskadern skred fram i skärgården gick telegraflinjerna heta och inhemsk press rapporterade detaljerat om varje iakttagelse. Så småningom trädde ett mönster fram, som avslöjade att eskadern år efter år gjorde uppehåll på några utvalda platser: Barösund i Ingå, Vitsand i Ekenäs, Jungfrusund i Högsåra, Kuva udde i Åbo och Kastelholm på Åland.

Till Jungfrusund i Högsåra återkom den kejserliga eskadern årligen, och liksom på de andra favoritplatserna blev kejsarfamiljens vistelse ett återkommande sommarevenemang som lockade stor publik.

”Alla” ville få en skymt av kejsarfamiljen, sin tids kändisar, och spegla sig i den glans som omgav den. När nyheten spreds att eskadern rundat Hangö udd började ortsborna otåligt invänta att den skulle dyka upp i Högsåra. Det första konkreta tecknet på att den närmade sig var att de militär- och lotsfartyg som var utsända för att rekognosera och säkra farleden anlände till Jungfrusund.

Då visste man att det inte skulle dröja länge förrän den gulsvarta jakten Tsarevna, med den kejserliga flaggan i topp om kejsaren själv var ombord, ankrade i Ramsviksfjärden nära Jungfrusunds lotsplats. Fjärden, som nås genom ett smalt sund och på alla sidor omges av höga berg skyddade eskadern från vind och nyfikna blickar från den livligt trafikerade farleden.

Med eskadern på plats blev det liv och rörelse i omgivningen. Båtar i varierande storlekar, fyllda med folk som ville få en skymt av gästerna, lockades till platsen. Det hurrades, det vinkades och feststämning rådde till långt in på natten.

På kvällarna bjöd den finska gardesmusikkåren, som följde eskadern på seglatserna, på musikunderhållning, och dagtid gjorde familjen med det medföljande hovfolket utflykter till närbelägna öar på mindre fartyg.

När de kejserliga vistades på Tsarevnas däck hände det att några lyckligt lottade personer personligen fick överräcka gåvor åt någon familjemedlem. Favorit bland finländarna var den danskfödda kejsarinnan Maria Fjodorovna, i Finland kallad Dagmar efter sitt danska namn.

Hennes popularitet stärktes inte minst av att de svenskspråkiga skärgårdsborna kunde kommunicera med henne på svenska.

Ett personligt möte med någon av kejsarfamiljens medlemmar förvandlades till ett minne för livet och på de platser familjen återkom till år efter år skapades också bestående vänskapsband.

I Högsåra lever minnet kvar särskilt av fiskargumman Serafina Lindblad, senare känd som ”Kejsar-Fina”. Hon blev vän med Alexander III och var den första som med sin korg fylld av flundror tilläts gå ombord på Tsarevna efter att hon ankrat på fjärden.

”Kejsar-fina” var dock inte den enda som passade på att hålla fartygen med mat. Pressen rapporterar 1888 om hur eskadern så fort den ankrade omringades av ”en ganska respektabel flotilj med skäribor, mest qvinnor, hvilka täflade om att före hvarann hinna fram till det Kejserliga fartyget för att till salu utbjuda lefvande flundror”.

Alla kunde inte vara först, men eskadern, bestående av ett tiotal fartyg och en sammantagen besättning på hundratals personer, erbjöd lokalbefolkningen i Högsåra och på andra håll i skärgården goda möjligheter att förtjäna en extra slant på att sälja matvaror. För några dagar uppstod på platsen en tillfällig matmarknad – som för att belägga den gamla sanningen att där människor samlas, där uppstår också handel.