Störst är inte alltid bäst, säkrast och billigast

Jag jobbar på ett litet sjukhus. Min omgivning är hela tiden hotad.

Jag ska vara medveten om att det inte är hållbart, eftersom det bara är de stora enheterna som är tillräckligt kompetenta och lönsamma på riktigt. Bara de som kan garantera det bästa. Så heter det.

Ibland blir jag helt mållös av de argument som förs fram i diskussionerna. Det är som om det bara fanns en enda modell, som om allt annat kunde diskvalificeras hänvisande till just den modellen.

När man försöker framhålla fördelar med till exempel tillgänglighet, småskalighet, en vård som är patientorienterad och patienttillvänd – blir argumentet att det inte går att förena med de riktlinjer som gäller.

Och det sista argumentet lyder alltid att det blir för dyrt.

Vi vet vad som gäller: störst är bäst, säkrast, billigast – det finns inga andra realistiska alternativ. De som hävdar motsatsen är romantiker, bakåtsträvare och drömmare.

Men är det faktiskt så?

Vems röst är det vi hör, vem lyssnar vi på, vem lägger fram siffrorna?

I Norge gick läkarförbundet för några år sedan ut i kamp mot omvandlingen av små sjukhus till stora. Utvecklingen där, liksom också i Sverige och här, har varit den samma – de små sjukhusen ska bort.

Förbundet lyfte fram hur viktiga de små akutsjukhusen är och hur skickliga de var på att behandla framför allt gamla multisjuka äldre. En befolkningsgrupp som hela tiden växer.

De små sjukhusen ger god vård. Avstånden har stor betydelse. Erfarenheten visar att ju längre bort från ett sjukhus man bor desto mindre använder man sig av sjukhusets tjänster.

Norrmännen kalkylerade, räknade och summerade. De kom fram till att modellen som byggde på att tvinga de små sjukhusen att bli delar av större enheter var dyr och dålig.

Dessutom var den ödesdiger för invånarna.

Att ledningen i de större enheterna befann sig långt från själva verksamheten var också något som fungerade dåligt.

Läkarförbundet med Norsk Overlegeforening i spetsen lyckades efter en seg kamp inte bara stoppa utan också vända trenden.

I en nationell hälso- och sjukhusplan definierades både vad ett litet akutsjukhus faktiskt var – och att sjukhusen skulle få finnas kvar. Svart på vitt.

Man tog också ställning till de så kallade upptagningsområdena.

I början resonerade norrmännen kring minst 80 000 invånare, men konstaterade sen att det fanns många välfungerande små sjukhus med mindre underlag. Minimikravet slopades helt.

Finns det nånting att ta lärdom av här? Eller är det nödvändigt att bygga större och större, tvinga människor att åka kors och tvärs till mastodonta enheter – med ambulanser som dessutom, sannolikt, inte kommer att finnas tillgängliga.

Blir det billigare, blir det säkrare, blir det bättre?

Idag har vi i princip ett fungerande system där mindre sjukhus remitterar svåra fall vidare.

Precis som hälsocentralen kan remittera vidare till de små sjukhusen. En vårdkedja där utgångspunkten är att det första steget för patienten inte ska vara långt.

I praktiken haltar systemet tyvärr, av olika orsaker. Det behöver repareras. Men det måste inte skrotas.

I min näromgivning hör jag ofta argumenten att det inte finns folk, inte läkare, inte sjukskötare. Det stämmer inte. Det finns massor med folk – men inte där de skulle behövas.

Vi som jobbar ser den ena kollegan efter den andra ge sig av – trots fasta tjänster och långa kontrakt.

Tiotusentals utbildade sjukskötare och närvårdare jobbar med annat än sjukvård.

Blir det månne bättre genom att centralisera bortom vett och förstånd?

Vi har aldrig haft så många utbildade läkare i vårt land som idag. Men de vill inte komma till hälsocentralerna och de små sjukhusen, heter det. Det finns ingenting där. Det är ointressant. Det är tungt och ensamt.

Klart att det inte är lockande att komma till ett ställe där nästan all verksamhet bit för bit skurits ner, att ensam jobba utan de stödnätverk som stora sjukhus erbjuder.

Men är det faktiskt vettigare att slå igen det ena sjukhuset efter det andra och lämna patienterna hundra kilometer från närmaste jour än att skapa ett fungerande stödsystem så att läkare kan känna sig trygga och bygga upp sin yrkeserfarenhet också på andra ställen är på jättesjukhusen?

Eller att skapa drägliga och lockande arbetsförhållanden överlag?

Centraliseringsfantasterna har länge haft tolkningsföreträde.

Jag tror att regeringen Sipiläs fyra senaste Sote-år inte bara floppade vad gäller själva reformen.

Under de här åren mörkades också debatten. Den klara tanken grumlades och speedade upp en utveckling som kunde må bra av mera eftertanke och mindre fart.