Vad är tillåtet i krig och kärlek?

När jag var liten var min största skräck en vattenpump på Västgötaslätten. Det var vid en sådan min pappa hade sin placering i händelse av krig. Senare har jag förstått att en rikssvensk pappa med uppdrag att försvara en vattenpump är snudd på sinnebilden av trygghet.

När det kommer till krig har jag fått leva synnerligen skonad. Det finns inga stupade eller krigstraumatiserade anfäder i min närmaste släkt. På fädernet är jag rikssvensk, och morfar som hade haft tuberkulos kallades aldrig in.

Pappas vattenpump brukar väcka munterhet bland alla normaldrabbade finländare. Jag har lärt mig att den gör sig bäst som en rolig historia. I världen som jag kände den för några veckor sedan skrattade jag själv.

Nu hemsöker historien mig i sin ursprungliga skepnad, med barndomens hudlösa fasa för att bli tvungen att ge bort någon man älskar till kriget. Det är den som slår till när jag sitter med familjen och väntar på våra pizzor på en bensinmack en solig krigssöndag i februari.

För sent kom vi på att det var en mack man borde ha bojkottat. Lite halvhjärtat försöker vi intala oss själva att pizzorna kanske har en egen kassa. Det är samma kvinnor som bakar pizzorna som när vi var här i januari. Munskydd och visir fortfarande, men en helt annan fara i luften.

Fönstren är smutsiga, men inte smutsiga nog att stänga ute solen. Den gör det svårt att tyda mobilskärmarna. Det är dit livet har flyttat, fastän det är här. Ännu. Barnen sysslar med sitt. Pizzorna gräddas. Ännu.

Ändligheten är en skugga som växer i takt med grymheterna skärmarna rapporterar om. Ondskan som plötsligt inte vet av gränser kringskär allt.

Män mellan 18 och 60 får inte lämna landet. Husdjur är inte tillåtna i bombskydd. Om vår väns mamma flyr till Finland blir hennes föräldrar ensamma kvar. Om hon inte flyr…

– Vad fan skulle man göra, undrar maken som är mellan 18 och 60 år.

Sonen sitter bredvid mig och dricker mjölk. Om fem år och tio månader är han 18. I bakluckan ligger det nya tv-bordet och ledlightsen dottern gnällde till sig. Sånt man lämnar bakom sig, tänker jag. Världsliga ting.

Men var går gränsen mellan världsligt och viktigt? Hur mycket kan man förlora utan att försvinna? Hem? Land? Familj? Hopp?

Någonting har sjunkit in. Jag skyller på solen. Men det är inte därför jag gråter.

Kvällen innan såg vi "Titanic". Barnen hade gnällt länge och i princip sett allt på Youtube redan, så jag orkade inte tjafsa om åldersgränserna. Där finns en scen, egentligen bara en skymt, med en mamma som berättar sagor för sina barn medan skeppet sjunker. Jag tänker att hon vet att det är lönlöst att försöka rädda dem, så hon försöker invagga dem i trygghet istället.

Jag vet inte om hon gör rätt. Jag vet inte om jag skulle klara av det, men plötsligt känns det som om jag sitter här i bensinmacken och övar.

Sonen berättar att de har läst om FN i skolan. Det är en sådan där förening som gör så att det aldrig mer blir krig, säger han hoppfullt.

Jag nickar. Det finns mycket goda krafter i världen, många jobbar för att det här ska få en lösning, säger jag.

Ögonen tåras. Jag vet att jag inte låter särskilt övertygande, men jag försöker. Jag skyller på solen och säger inget om vattenpumpen.